Aftonbladet – 15 maj 1855, sida 3

tapperhetsmedaljen fästad på sitt bröst, vid sin väns sjuksäng. i Ingen kom ihåg mig,, sade Jan; men lika godt, silfret är stumt, det har hvarken hjerta eller tunga... Vet du hvad: som. mest förtryter mig ? : Nej,, svarade ioke utan förlägenhet Erik Henriksson. Att du, som sedan barndomen var. min vän, ej nämnde mig. Hvad hade jag att säga? Du kunde väl hviskat ett ord: i någon af herremännens öron. Så hade jag ej gjort mot dig. Mea det är blott ett som; består, och det är moderskärlekenp, tillade han, räckainde sin mor handen. Sednare på aftonen trädde fader Sven in i stugan, hållande Elin vid handen. Efter .du, stackars pojke,, sade han med särdeles mild ton, ej fick någon tapperhetsmedalj, som du, vet jag visst, hade stor rättighet till; så måste jag väl ge dig flickan min — i ergättning. Tack, fader Sven; nu var ni hederlig, utropade Jans moder. Med hänförelse fattade Jan Eling hand. Nu har jag fått min ranson,, sade han, och frågar ej mer efter medaljen, än efter ett gammalt förtorkadt: grässtrå.n Medan konungen ännu var qvar i Finströms prestgård, sade prosten Wickman: Här är en gammal prestenka som önskar att i underdånighet helsa sin konung. Det är hofpredikanten Gummeri moder, som ville framföra sin underdånigaste tacksägelse för den nåd som vederfirits hennes son., Låt henne komma, svarade konungen. Nu framträdde fru Johanna Gummerus; på sitt hufvud bar hon sin bästa spetsbindmössa och föröfrigt utgjordes hennes kostym af en