Aftonbladet – 15 maj 1855, sida 3

Skulle icke möjligen biskopen f.d. statsrådet Reuterdahl vara just den söm bör först straffas efter den nya sakramentslag han sjelf kontrasignerat! (Insändt.) Mänga hundar äro harens död, säger ordspråket. Huruvida tit. Reuterdahl är en hare, må lemnas derhän, och jag törs icke heller säga huru det till slut vill gå med honom; men visst är, att väl aldrig nägon kyrkans man blifvit mera framoch efterhällen i nästan alla tidningar och ett mål för hetsjagt al allahanda kritici, dem han väl sjelf skulle täckas gifva den förestående benämnicgen i anförda ordspråk. Ias. beklagar att han nödgas sluta sig till deras tal. Vid genomläsningen af den allvarliga, skarpt men värdigt hällna artikel med anledning af nys sakramentlagen som, undertecknad J. Alströmer, för någon tid sedan stod att läsa i Aftonbladet, kände ins. nästan håren på hefvadet resa sig af förskräckelse. En sådan mälning af sakramentslagen, helst såsom den här blef framställd, bildande ena sidan af det Janusanlete, till hvilket den svenska biskopligheten bildade den andra, bädar intet godt för vårt arma fosterlands framtid. Jag viss:e knappt ordet af, så framkallade baron Alströmers skarpa frågor -hoz mig en annan, ej mindre skarp, just den som är ställd framför denna uppsats. Ins. kom nemligen att erinra sig Julläsning för barn af dr H. Reuterdahl (1837—1838), ettarbete som en ligt en recensents omdöme är särdeles egnad:i att lära ungdomen gyckla med sakrameniernas. Ty bland annat mischmasch, hvaraf detta arbete är uppfyldt, förekommer äfven sagan om en katt och en rätta, sorn hushålla ihop och Hz glömt en kruka med fet: under, ett altare. Men en gång hade katten lust att smaka på fettet, gick så sl råttan och sade: hör på, kära råtta, min faster Har bjudit nig till fadders; hon har fått en son med bruna fläckar; den vill hon alt jag skall bära till .dopets. . Annorstädes (iettslags visa som kallas Christas och Jodocus) föreställes Christus kläda ut sig som en tiggargubbea och genom denna komediantförklädning först narra till sig det brödet, som :aunais. både herren, tjenaren.ochhunden skulle få, 0. 8; Vv. Ias. vill icke såra läsarens ögon meds flera utdrag. ur den: Renterdahlska julläsningen. Han vill ej heller uttryeka sin förundran; att en författare, som kunnat uppduka dylika osmaktigheter på det faddaste språk, såsom en äkta pekoralist i ordets fullaste me