Aftonbladet – 10 maj 1855, sida 3

vid vexelundervisningssällskapets normalskola fästade man, för 11—15 år sedan, uteslutande vigt vid skollärareelevens praktiska duglighet. Den elev, som saknade undervisningsgäfvor, råddes der välja en annan yrkesbana; de, som visade sig äga sådane, men icke förmåga att beherrska, ordna och leda en större folkskola så, att alla lärjungar, relativt till sin cirkelplats, lärde nägot, icke förmädde ästadkomma god lisciplin, ögonblicklig lydnad; sådana lärareelever fingo nöja sig med betyg för lägre skolor,. Derigenom zunde de väljande bättre än nu af betyget sluta till len sökandes duglighet. För folkundervisningens bästa hade det varit väl, om en sädan sed äfven kunnat följas vid vära seminarier, ty förmågan att priratim undervisa några få är vida skild från gäfvan utt leda en större skola. Måhända är det af detta skäl grefve R. yrkar lärjungarnes fördelande på flere vänder. Godt, der så ske kunde. Det har blifvit yttradt, att om de mänga folkskolärare, hvars praktiska bildning varit knapphändig, wu, sedan de nägra är fätt försöka sina krafter i egna skolor, finge besök och räd af en sakkunnig folkskoevän, skulle sädant väcka) uppfriskande och välgörande på bäde lärare och skola. Ja, om vinsten deraf för saken äro så många folkskollärare ense, atidenna leras önskan icke kan nog ofta framhällas. Grefve R. kan icke räcka till öfver all:, och bvar då finna män som vilja och kunna ätaga sig ett sädant värf? De (som voro önskligast) män, som lyckats förvärfva erfarenhet i sak, för att icke allenast se brister, utan ock veta sättet, att afbjelpa dem, och göra detta med tärlek, såsom hr gretve Rudensköld gör det — huru välkomna skulle de ick: vara i mänga af vära folkskolor, äfven der med vexelundervisningsmet den för;rogna lärare nu arbeta med glädje. Till de mindre erfarne männen af yrket, som icke yckas tröffa grefve R., eler till dem, som önskat, nen af omständigheterna icke kunnat läsa hvarsonan lag, med lankasteroch apologistafdelningarne i sin skola, hemställes — utan minsta anspråk på ofelbarhet — om det icke vore skäl uti att dagligen gifva små hemlexor i Schmidts (A. Ölsons) eller Oldbergs staf. nings-renläsningsböcker, hvilket visat sig göra god verkan och i främsta rummet årifva lankasterafdel ningar (1—8 cirkl.) framåt, så att om vära skolor ej må heta, som om Göteborgs-skolan : dålig stafning, dåig innanläsning; få kunna skrifva tal efter diktamen; få uppnämna tal; få läsa bibl. historia. Det i Götesorg idagalagda förhållandet är så sorgligt, så oförslarigt, att hela Sverges folkskollärarckår mä harmas deröfver! Dritva vi med kraft stafvareoch innanläsningsklassen, och så ofta ske kan använda en af lexförhöringstiden inbesparad stund till allmänna förstånds odlande tankeöfningar, sä att våra lärjungar i förhällande till ålder och fattningsgäfvor röja attbegrepps atvecklingen är lärarens käraste sysselsättning, att hans hufvudsakligaste bemödande gätt ut på att skärpa tankekraften och omdömesförmägan, sä att lärljuogen en gång med nytta må läsa för sitt yrke passande folkskrifter; då mä man gerna klaga öfver att geografioch historieundervisningen är eftersatt. Den sakkunnige skall göra rättvisa ät våra bemölanden och erkänna, att lankasteroch apolozistaflelningarne fordra odelad en man hvar för sig, om hvardera skall skötas säsom sig bör; dermed ingalunda sagdt, att icke de äldre baro, som hafva fattningsgåfva och räd att skolan längre tid, än nu vanigen sker, besöka, må bibringas allt det vetande oh le färdigheter vi förmå gifva dem. Mig synes lättare gå en redan banad väg, än en annan litet faren. Må folkskolans vänner icke forIra för mycket af oss i fräga om det högre kunskapsmättet;, de känna icke allt hvad vi hafva att voekämpa. Vi behöfva stöd; men framför allt behöfva vi billighet och rättvisa. —eC—t—m.