Aftonbladet – 9 maj 1855, sida 3

Du gick den dryga vägen med barnet på armen ? Vägen är ej så dryg, ty vi begagnade en genväg. Lovisa och jag turade om att bära flickan. i Jag vill icke oroa dig med att omtala min förskräckelre då jag efter gudstjenstens slut återvände till Brantsböle; jag gick genast till Ribböle; vi hafva på alla möjliga håll sökt dig, jag tog sedan min tillflykt till Finströrås prestgård och prosten Wickman sände äfven ut sina budskap efter rynmimerekan... Men sög mig nu egentliga anledningen till din föresats att ej anlita fru Aråns gästfrihet.v Oberäknadt min motvilja attinqvartera mig hos den som sjelf är så trångbodd, kände jäg mig så olycklig att jag ville gömma mig för och glömmas af hela verlden. Och min goda, goda moder, handlar man ej bäst mot sig sjelf när man så litet som möjligt begagnar sig af andras godhet ? Det kommer an på huru denna -godheterbjudes. Henrik brukar säga, hvar han läst det vet jag icke: AMl öfverdrift är stölld på gränsen af ett. fel ? Helena svarade icke; sgdan Hon vederqvickt sin gvärmoder med en kopp kaffe, lade sig de båda qvinnorha bredvid hvarandra. i Dö hörde barnets och den unga flickens friska sömn, då hastigt ett-annat ljud lätförnimma sig. Hvad är det? utropade Helena. De lyssnade. Det var det hemska lätet af en uggla som byggt sitt bo i bergsskrefvorna. Vid middagstiden andra dagen, då solen blickade in genom hvalfvet och upplyste den mörka hyddan, hörde de bullret af en vagn. Se här ha vi detx, utropade pastorskan. Det är prosten Wickmans som söker of,