Aftonbladet – 7 maj 1855, sida 2

denne gosse som sjöng en sång ur en på den tiden populär teaterpjes Fiskarena: Jag smider och jag plöjer, Jag fiskar lax och ål. Koralen som nu hördes tydligare sjöngs af en fruntimmersröst. Kommer denna röst från kapellet? tänkte han. Nej den kommer rakt från berget i norr. Han styrde sina steg ditåt. Nu hörde han till och med ordeh. Det var de tvenne sista verserna af morgonpsalmen Vak upp min själ, gif ära, och just som han nådde berget hörde han tydligt dessa strofer: Lät ditt ord min spis vara Till dess jag hän skall fara. Han varseblef nu en öppning i den grå klippmassan bildad som ett porthvalf; nu inträdde han och hvad såg han väl här? Jo, en grotta af en medelmåttig danssalongs storlek, som allmänt kallades Djupviks kyrka. På golfvet voro utbredda tjocka skinnfällar med hvilka väggarne med otrolig möda äfven blifvit beklädda. Der var blott ett enda sängställe, en korgsäng, hvarest ett litet barn slumrade, En skön, trettioårig, blond qvinna satt på en pall vid dess sida; en stickstrumpa på hvilken hon arbetade var mellan hennes händer; längre bort hvarest fällarne slutade gjorde en ung, späd flicka upp eld; allehanda kökskärl, uppsatta på friskt granris, beklädde den aflägsnaste väggen. Matvaror i krukor och på fat stodo på golfvet utmed denna vägg. Det var svårt att säga hvilken syntes mest öfverraskad, han eller den obekanta qvinnan. Jag tror, sade med en viss exaltation Nejdhart, att det var Gud sjelf som förde mig hit; Var, det ni som sjöng så vackert? Om det var vackert vet jag icke, men nog var det jag som sjöng, svarade hon med en Jjuf melodisk röst.