Aftonbladet – 5 maj 1855, sida 3

Ha två hästar och en dräng, och det på ögonblicket. Prosten gick ut och ombestyrde saken. Som han ej förtärt en smula sedan dagningen, då han gjorde heder åt Auroras kyckliog, nästan slukade han den aftonvard med hvilken mamsell Eva tvingades att undfägna honom. Sedan kastade han sig på den ena hästen, tillsägande drängen att följa honom på den andra, och red i galopp till Öfvernäs; Henrik Henrikson var broder till den man som Nejdhart sårat; hans afsigt med denna ridt var att sammanträffa med sina officerare och soldater då han hoppades att kunna besegra fienden. Men söder om Dalkarby öfverraskades han af en syn som lade hans panna i djupa veck; det var en skara unga raska bönder som gensköt honom; ridande åt sidan fattade han tag i tygeln på den andra hästen, som drängen red, och satte af i full karrier; bönderna upplyfte sina bössor, då drängen fruktande både för sitt eget lif och Hambreei hästar, ropade så att det genljöd i luften: Svensk man! Af medlidande för drängen som tjenade hos deras kyrkoherde, sänkte de gevären. Kastande sig af hästen som han lemnade på vägen, ilade majoren för att undkomma sina fiender uppåt en skogbeväxt bergås, hvarest han sammanträffade med tvänne af sina kossacker; men det var icke någon af dem som föregående natt tillika med honom varit inqvarterade i ruinen. Detta möte var honom kärt. Dessa öknens ouppodlade barn hade vid ett annat tillfälle ej ingifvit honom någon annan känsla än den att de som menniskor egde rättighet till en mensklig behandling. Hela natten mellan lördagen och söndagen irrade han omkring i de djupa skogarne i Finströms socken; vid midnattstimman kastade han sig under ett träd; när han vaknade var solen redan uppgången och kossackerna försvunna. Hela denna dag irrade han omkring i alla