Aftonbladet – 5 maj 1855, sida 2

To AR FSD han dit anlände; hör,, sade han till sina följeslagare, skola vi söka nattherberge; edra kamrater (läsaren torde påminna sig att det var tio kossacker som tillika med honom inqvar: terades på Strömsvik) har jag sändt åt olika. håll för att samla mitt folk. -v de vax Major Nejdhart; ej otillgänglig för Edlare, upphöjdare känslor, blef intagen af den djupaste beundran .vid anblicken af dessa dyrbara formlemningar. Både ut och invändigt växte i ruinen ett slags träd af en egen, ovanlig art; de voro ett medelting af rönn och oxel; de utbredde sina grenar särdeles yfvigt och bildade här och der liksom gröna kronor på de grå sten-. murarne; foglar byggde der sina bon, majoren: gick fram och: åter bland ruinerna, lyssnande huru foglarne öfver honom sjöngo för sina makar, under det att dessa skyddande utbredde: sina vingar öfver sina ännu icke fullfjädrade ungar. Det inre var indeladt i flera afsatser; längst bort i vester valde han sitt sofrum; utbredande en kappa öfver golfvet lade han sig på densamma, men sömnen .bortjagades:; af de vidt omkring irrande tanlkarne. En värm lig genius satte sig vid hans hårda bädd, förtäljande honom sagor, som i yppig färg-: glans täflade med österlandets; han uppmun-trade hans mod och ingaf honom den ena. iden djerfvare än den andra. Det. var det: tjusande men dårande koppet! Sveke det oss: än millioner gångerjblifver det dock alltidi lika hjertligt emottaget Här det, smygande sig; intill oss, vrider sina söfvande vallmokransar kring vår finning. Nejdhart. kände hunger, men ej vågande meddela sig till någon mensklig varelse, kunde han ej få den stillad. Under natten hörde han skotten, som från Färjsundet och Saltvikshållet besvarade hvarandra. Han anade förhållandet och fattades af en okuflig åtrå att begifva sig till sina i Saltviks: skogar varande landsmän. Följande ögonblickets ingifvelser steg barr upp, väckande de båda kossackerna. Hören j icke huru de skjuta, både i mor