Aftonbladet – 4 maj 1855, sida 3

Vid middagstiden återkom gumman till Brantsböle. Nycklarne voro. tagna ur alla dörrar; men på spikar hängde de bredvid desamma, Hon öppnade dörren till sin sons rum; nu inträdde hon i den der bredvid belägna sängkammaren. Store Gud! utropade hon, slående ihop sina händer, vhvad är detta? Ingen menniska fanns i rummet. Vaggan var tom; kläderna tagna ur densamma; en del effekter voro qvar; en del saknades; nu gick hon in i salen; bordet var dukadtför en person och kall mat framsatt. Hvem skulle kunna äta nu? sade gumman högt för sig sjelf; hon sjönk ned på en stol, men efter några minuters förlopp återfick hon sin vanliga rådighet, som sällan öfvergaf henne. Hon tog vägen till Ribböle; hon hade knappast stigit in i rummet förrän fru Aren utropade: Är Helena död?, Hon är försvunnen, svarade knappast hörbart gumman. Söndagseftermiddagen satt familjen på Sonröda i dess förmak; en allmän förstämning herrskade i sinnena; majoren mätte golfvet med stora steg; Marie Louise spelade ett tema med variationer; majorskan satt halfslumrande i soffhörnet, lidande af en svår hufvudvärk, under det Sebastian, majorens fosterson, lutade sig ut om det halföppnade fönstret. Man hörde ljudet af hästfötter. Nu kom hr Stranddahl hem från kyrkan! utropade gossen. Minuten åerpa insteg informatorn. Framlemnade herren brefvet? frågade häftigt gubben. Ja, men ej sjelf; dock har det framkom