Aftonbladet – 4 maj 1855, sida 2

Det var bran, sade gossen, tog tolfskillingen och sprang sin väg. Helenas svimning var så djup, att alla Lovisas bemödanden att väcka henne ur densamma voro fruktlöga; gråtande sprang hon ut, i den afsigt att skynda ned till Ribböle för att bedja fru Aren komma henne till hjelp. Der låg den arma, ensam och sanslös, vid sitt slumrande barns vagga. Men ettvackert ordspråk säger: Gud stillar stormen för det klippta lammet; och oftast i den stund, då hjelp bäst behöfves, utsändes någon af de fromma och goda, som äro utsedda till Försynens redskap och hvilka, om de ej ega mer, hade en balsam med sig som kallas ett varmt, hjertligt deltagande, — den bästa för ett förkrossadt hjerta. I detta ögonblick gick med hastiga, ehuru något tunga steg den gamla, som vi icke längesedan sågo sitta vid den sjukas bädd i Strömsvik, uppför förstugutrappan. Just som hon inträdde i sängkammaren började barnet gråta och skrika. Nu slog Helena upp ögonen, När Ppastorskan — så kalla vi enkefru Gummerus — inträdde, tog hon häpen ett steg tillbaka, utropande: Min dröm l! Huru är det med dig, mitt kära barn? sade gummah med en ton så öm, att Helena vid dess ljud utbrast i häftig gråt, Jag vet icke, jag vet icke. Hon såg åt vaggan, försökte att gå fram för att upptaga det gråtande barnet, men sjönk tillbaka på golfvet. Pastorskan framgick till vaggan och upptog den späda varelsen. : Gif roig heznen, sade Helena och ville lägga flickan till sitt bröst. Nej det gåt, ej an, så upprörd som du nu är; hvar är Lovisa, hvar är Ingrid ? Jag vet icke, jag vet icke; men se här är det. Hon skrek till, som om hon blifvit stun