sekund erfor han en brinnande önskan att återvända till sin stilla, anspråkslösa verksamhet, och öfver hans läppar halkade dessa ord: Hvi skulle jag gifva mig uti denna bardalek?s Hvem har icke, som med uppmärksamhet aktgifvit på rörelserna inom sitt eget bröst, erfarit huru tvenne makter, en starkare och en svagare, på en gång sammanträffa i vårt hjerta och der hålla sina rådplägningar, och äfven tillika huruden sednare oftast fått behålla fältet. Men så var icke förhållandet här; Gummerus återvann snart, äfven i den djupa ensamhet i hvilken han nu befann sig, sin vanliga sjelfbeherskning. Den mannakraft som utgjorde den väsentliga beståndsdelen af hans karakter återvände snart till hans bröst. Högt för sig sjelf utropade han: Nej, det enskilda måste vika för det allmänna; så bjuder: både Guds och verldslig lag! Nu erinrade han sig de uppmuntrande ord som hans mor aftonen förut sagt honom, och minnet af dem aflyftade enitypgd från hans själ. En knackning på dörren gjorde ett afbrott i bans tankegång; nästan mekaniskt steg han upp och öppnade, då en bonde steg in. Redan i dagningen, började bonden, ssågo vi en man i brun kavaj irra i bergen, och undrar jag om icke han på eftermiddagen gömt sig i någon bergshåla, ty just nu har han åter visat sig, han är alltför vacker för att vara en ryss; men han ser så jemmerligt ledsen ut, erför skulle jag tro att han möjligtvis kunde böra till det följet. Ni måtte väl ej tänka På att taga honom till fånga? Den som sjelf kämpar för sin frihet bör äfven hålla andras i helgd; detkan ju vara någon resande, som vill taga en närmare kännedom af naturskönheterna p3 våra öar. Ja kors, nog skall han få gå i fred för