Aftonbladet – 2 maj 1855, sida 3

ofta, i — romaner och dramer. Vi kunna icke förlika oss med den tanken, att de sköla finnas i verkligheten. Att göra det onda för dess egen skull, att systematiskt idka det såsom ett handtverk, såsom sitt lifs ändamål, förefaller, åtminstone i våra dagar, onaturligt. Egennyttan är visserligen stor, ondskan margfaldig här i verlden, och exempel -torde icke saknas på personer hvilkas lif varit en sammanhängande kedja af fördömliga handlingar; men vi kunna icke föreställa oss att alla dessa handlingar haft sin grund i en filogofiskt utbildad, diabolisk verldsåskådning, och: att icke tilläfventyrs någon af dem härflutit åtminstone ur den visserligen grumliga källan : ändamålet helgar medlen,, men som ändock, just derföre att ändamålet kani våra godt, afsköljer den onda handlingen karakteren af att vara fostrad för sin egen skull. Menniskan filosoferar icke bort sitt hjerta. Dess röst kan förstummas, dess känsla försoffas och: dess kraft förlamas — för en tid; men vi tvifla på att det icke någon gång, om också i ett obevakadt ögonblick, skall gifva sig tillkänna. Eljest skulle det gudomliga vara maktlöst på jorden och det godas seger blott tillfällig. Såsom en motsatsutill Berville har herr Jolin tecknat Arthur Körners-bild. Representanterna af det goda hafva ofta nog den oturen. att på scenen visa sig såsom ett slags moralpredikanter, hvilka alltid finnas tillreds att med några valda ord hos åskådaren inskärpa huru ädla de sjelfve äro. Förgäfves väntar man emellertid att i handling se prof deraf, ty det att de hejda en skenande häst och dervid förvärfva sig en evig tacksamhet, några vänliga blickar och åtskilliga kontusioner, lärer väl icke kunna anses såsom ett