Aftonbladet – 1 maj 1855, sida 2

bigående skola taga i betraktande; han var stor till växten, och oaktadt sina sjuttio år, var han rak som ett ljus; håret var uppstruket; det syntes af dragen att Männen i sin ungdom haft ett skönt utseende. De blå ögogonen, i sjelfva verket vackra, sköto i detta ögonblick eldslågor. Utan att se upp, utan att helsa god morgon, kastade han sig i sin länstol. Majorskan bäfvade, men vågade ej infalla med ett ord. Nu steg Marie Louise fram och kysste honom ceremoniöst på handen, den unge gossen gjorde likaledes; han öfverlemnade handen men såg ej på dem. Den undergifna makan ihällde kaffekoppen, som hon ställde framför honom. En smörgås, Marie Louise! ropade han; lydande på minuten frambar Marie Louise en bricka., Nu öppnades dörren, då en helt ung karl, informatorn i huset, hr Stratiddahl; steg in. Ödmjukt bugande sig, stannade han först vid dörren. Stig fram, hr Stranddahl! utropade gubbens klara, högljudda röst. Majorskan islog -en kaffekopp åt informatorn, som denne sjelf hemtade. Har herren hört omtalas bataljen, som i natt varit vid. Färjsundet? frågade med en af vrede skarp röst majoren: Ja, hr major, jag förriodar attherrskapet, så väl som jag, både genom ögon och öron förnummit densamma ? Har hr Stranddahl sett elden efter skotten? frågade majorskan intresserad, Ja, på mitt rum syntes det mycket väl. De galna böndernar, röt majoren, kan jag förlåta, äfven länsmansfan, ty hvad kan man begära af:en bonde? Men den jag aldrig i verlden förlåter, nu slog han med handen