Aftonbladet – 30 april 1855, sida 3

föra i tidningarne och hvaröfver G. blef högligen storögd då han fick läsa alt detta; ty ban hade ej hållit något tal der. Men det passar sig ju genska bra att låta en nation få uttrycka sig sålunda. — Studenternas fakultetsmöten hafva varit ganska intressanta denna termin. Bland föredrag som hafva hållits der, flera ganska frisinnade, förekom äfven ett: Skall man resa till Ryssland för att studera ryska språket eller ej2 Detta föredrag utropade ve och förbannelse öfver alla dem, som resa dit blott för snöd vinnings skull och ej af vetenskapligt intresse. Barenowskij (professor i ryska litteraturen vid universitetet i Helsingfors), som fått nys derom, uppträdde förliden torsdag med en opposition deremot, åt hvilken det skrattades rätt dugtigt. Han påstod bland annat, det goda statsrådet, att ryskan ej vore ett brödstudium, som t. ex. religion, historia, matematik och de moderna språken. Afven beviste han att Finland var förenadt med Ryssland och att vi till följe deraf måste kunna ryska. Han sade att dertill funnes tvenne utvägar: antingen att fin narne sjelfve lärde sig det, eller ock kunde man på eit annat sätt uppnå målet — sålunda, att man utsåg bildade ryska prester från de ryska seminarierna, som skulle komma bit och lära sig svenska och finska, för att sedan begagnas till det som behöfdes. Ganska bra! Vidare sade hr statsrådet, att förnt voro de studenter, som reste till Moskwa, förbundne att vid hemkomsten i 5 års tid tjenstgöra såsom lärare i någon skola; men au hade vår nådige kejsare förordnat, för att befordra ryska språkets studium, att de fortfarande skulle få åtnjuta de 500 rublerna (från finska statsmedlen), som förut, utan att derföre behöfva förbinda sig till något vidare. Äfven hade han förordnat, att de studerande, som reste till Moskwa, skulle handiedas af och vara under en rysk professors uppsigt, som derför årligen af finska staten uppbar i lön 500 rubel silfver. Vidare skulle, för samma goda ändamål, hvar och en som utgaf en disputation, författd på ryska språket, erhålla i honorarium 150 rubei silfver och 50 rubel i tryckningsomkostuader. Hvad säger du om detta, broder! Är det ej så att man kan utgjuta tårar då man tänker på vår fr:mtid och Jemför allt detta med hvad man gjort för vårt modersmål? Detta, ett folks dyrbaraste och heligaste egendom, som hvarje nation skattar som sitt herrligaste palladium, detta språk vill man förtrampa och utrycka med roten från det finska folkets bröst och I stället, genom lockelse och alla nedriga ränker, påtruga oss detta barbarspråk. Tror du man skall lyckas? Ja, småningom skall de: ske, om det får fortgå såsom hittills. På allt sätt söker man att qväfva det finska elementet. Vårt litteratursällskap, kämpande emot skonomiska brister, existerar blott genom några få enskildes patriotiska bemödanden, hvilka, utan all ära och lön för sina mödor, arbeta blott för den goda saken. Deras ends lön är rättsinnige landsmäns högaktning. Ej en fyrk erhåller litteratursällskapet från staten, då man kastar tusendetals rubler af landets egna medel på det språk som skall uttränga vårt modersmål. Finlands sörer skola sjelfve 1 sitt anletes svett ihoparbeta de penningar, hvilka skola bereda deras undergång. I alla länder understöder staten med stora summor vården om landets språk och dess litterära anstalter. Man säger: den ryska styrelsen har inrättat en egen profession vid universitetet för finska sp åket, hon har kallat till denna tärostol en Castrn, en Lönnrot. Det är sannt; men det hör till den ryska politiken att låta ytan vara fager och låta verlden se och beundra detsamma, som hon 4 all tysthet söker att motverka, och på hvars fall hon med alla möjliga ränker arbetar. Hon smeker med enn handen under det hon klöser med den andra. Man låtsar för verldens ögon stor kär lek för Finland och dess folk; man gifver t. ex. åt vårt universitet en rysk storfurste, och dertill sjelfvaste tronarfvingen, till kansler, och många skola tro med de ryska studenterna, att, då en sådan nåd bevisas oss. vi äro de lyckligaste, bland dödliga. Sådant är vårt öde och hvad skall det blifva? — Det säges att de, som ärna studera juridiken, komma att framdeles, då gymnasierna hafva erhållit sina nya statuter, ej mera behöfva blifva studenter om de ej vilja, utan få sluta sia kurs der, såsom det går till vid deryska gymnasierna, och sedan omedelbart inträda i embetsverken. Då de ännu som ynglingar få embetsmannafracken på sig, skola de derigenom, ännu omogna, kunna lättare ledas i regeringens band och blifva säkrare kreatur i dess hand. Derigenom undvikes äfven det skadliga vistandet vid universitetet, der alltid någon fri tanke kan skada dem. — På detta sätt uppfostrar Ryssland åt sig kreatur, som alltid skola arbeta i dess vingård, och då och då erhålla en orden och annat dylikt till uppmuntran. Skall det bära frukt, så skall det redan inplantas i det veka ynglingasinnet, och här skall sedan gå liksom i Ryss land, att föräldrarne genast vid sin sons födelse äro betänkta på huru de skola lyckas att skaffa åt honom ekonomi, — det är, en tjenst, som är lönande, och der man kan bestjäla kronan. Skall man hafva framgång på embetsmannabanan så skall man vara ett viljelöst redskap uti despotens hand; — man skall hyckla, bedraga, svika sitt lands heligaste intressen, ljuga, och framförallt kunna ryska språket. Se då skall man hafva en lysande bana, få en stor lön, ordnar och titlar. Går du deremot rak och försöker atttala sanning, olycklig du! Du skall blifva förföljd, du må vara huru skicklig och hafva hvilka talenter som helst. Du skall blifva tillbakaträngd, ty man vill ej hafva några män med egna tänkesätt. Kasta derför dessa ungdomseller studentgriller, som man kallar dem, på båten och lycksalighetens dörrar skola vara upplåtna för dig och nådens sol skall skina på dino anlete. I sanning broder, det behöfs kraft att stå emot detta. Många äro kallade man få utvalda Mjarfre ch vi fnan 4 Av