Aftonbladet – 27 april 1855, sida 3

renster synes en af halmmattor beklädd och med brotiga bomullstyger utsirad plats; inredd för den barotade drottningen. Den öfriga delen af salen är ylld af de inföddas högst egendomliga gestalter, hviltas hörselsinnen hittills bevarats friska och oförderfade, och hvilka icke svärma för någon annan sång in för näktergalarnes. Jag framträdde, bugade mig för mitt barfota audiorium och började konserten. Visserligen åtgick det ;n god stund innan man lyckades göra denna publik vegripligt, att på en konsert man egentligen blott kall höra, hvilket dock de flesta ej tycktes veta af, ;y de pladdrade så högljudt, att jag flera gänger blef ufbruten och åter måste börja. Jag spelade Othello-fantasien af Ernst — men ett smattrande trumpetskall med thy åtföljande pukhvirfar skulle säkerligen mera förnöjt dessa gula öboer in mitt fattiga violinspel; ty förutom några vänliga europeiska händer, rörde sig icke ett finger till applåd. Stycket gick till ända utan ringaste tecken till belåtephet; så utan bifall har jag ännu icke på jordens vida rymd spelat för någon publik. Nu iokom drottniogen, ledande vid handen ett litet barn och beledsagad af sina hofdamer, hvilka, i likbet med sin herrskarinna, barfotade ochi fantastiska klädedrägter trippade in i salen och med nyfiken beundran afbidade de ting som komma skulle. Otahit:s första musikcelebritet, mr Camieux, chef för det fransyska militärkapellet, en axelbred jätte, framträdde nu och blåste ett stycke på flöjt. Det sades att det var en Cavatina ur Ernani, och man skulle möjligtvis hafva igenkänt stycket, om blott den korpulenta blåsaren, på hvilken svettdropparne af an3 räpgningen under hans spel perlade i pannan, icke olyckligtvis alltsomoftast förgäfves sökt atfff.: fram de flesta tonerna. Denne konstnär hade dessutom det origiuela manår, att, sedan han slutat, framgå till guve:nörens fru och underdånigst kyssa hennes hand, en kyllning som, ehuruväl den innebar en uraktlätenbet, begången mot den barfota Pomare och hennes gula hoffruntimmer, dock var vida förlåtligare än bans flöjtblåsning, som jag trodde aldrig skulle ta slut; ty trots mina vältaliga tecken att någon gång upphöra, qvintilerade, han desto längre. Redan såg jag till min stora förskräckelse den gäspande Pomare resa sig från sin plats, jag såg hur de urväxta na turbarner, hvars hörselorganer blifvit ställda på ett så bårdt prof, lemnade salen; jag kände huru alla lockande illusioner att genom mitt spel häntycka den barfota monarkinnan, huru alla förhoppningar om ordnar, rykte och odödlighet i detta ögonblick med ens försvunno. O du olycksaliga flöjtspel, hvi skulle du så hafva fallit mr Camieux på läppen! Pomare lemcade salen utan att hafva hört mig och u:drifven af den fördömde flöjtisten. Sedan mitt upprörda sinne så mycket som möjligt var hunnit lugna sig, och den osalige fransmannen upphört att blåsa, framträdde jag ånyo för publiken. Jag samlade allt det mod jag egde qvar och spelade sentimentala kärlekssänger och Paganiniska hex-variationer — allt förgäfves; icke ett enda bifallstecken belönade mig; de gula öboerna stodo der stela och utan ringaste deltagande, alldeles som förnt. Då, i högsta betryck och med ett ohjelpligt fiasco för ögonen, fattade jag ett djerft beslut. Hjelp spegelfäkteri! tänkte jag, och slet med detsamma i vredesmod, inför ögonen på det gapande publikum, strängarne frän fiolinen, samt spelade Carnavalen på den ensamt qvarsittande G-strängen. Det tog skruf. Ett sorl af öfverraskning genomflög mängden, och straxt blef jag omringad af de gula naturentusiasterna, hvilka vid hvarje passage, men synnerligast då jag grep flagelott-tonerna, utbröto i ett bifallsjamande sådant ett civiliseradt publikum omöjligt förmår frambringa. Jag gick på med min Carnaval — improrviserade allt flera nya variationer; ju galnare och mera barockt dessa klingade, desto lifligare jublade mina barfota beundrare, och de lemnade icke salen förr än min arm sjönk ner af trötthet och var urständsatt att mera föra stråken. Efter konserten var hela Tahiti försatt i den mest entusiastiska spänning. Alla talade om den främmande violinspelaren, som kommit seglandes öfver så många haf och förstod att qvittra på ett stycke trä likaså bra som en fogel. De läckraste frukter och grannaste blommor skickades till mitt hotell. Hvar gång jag spelar, samlar sig en skara beundrare utanför mina fönster, och när jag går ut, helsa alla på mig och komma vänligt emot mig — med ett ord, jag är Tahitis hjelte. Och alla dessa underverk har Carnavalen ensamt ästadkommit! Sannerligen, violinspelarne veta icke huru mycken tacksamhet de äro skyldiga detta stycke, hvars undergörande verkan lik en sirensång ofta uppeldar den mest känslolösa publik; hurna ofta har det icke, såsom förhållandet var denna gång, utgjort min enda räddning., (Tidn. f. Musik.)