Aftonbladet – 26 april 1855, sida 3

skydd åt vetenskaperna, och i de botaniska trädgårdarneinhemtade vetenskapsmännen alla sina kuhbskåper. Men tiderna ha förändrats. De blifvande botanisterna -studera-nu företrädesvis den natäry som kring deras egha bem utvecklar sina alster; de göra sig närmare förtrogne med de väsenden, med hvilka de lefvat sedan barndomen, och om hågon längtar efter att närmare och vetenskapligt vinna insigt i de naturföremål, som andra länder frambringa, så äro kommunikationerna-i-våradagar så lättade, att en resa tillafläggna länder är en verkligt alldaglig småsak, ja, att till och med en: hel verldsomsegling icke är någon omöjlighet eller svårighet alls. Och dessutom har vetefiskapen numera gjort en sådan frontförändring, att det finnes riktiga naturforskare och oförnekliga vetenskapssnillen, som uteslutande-riktz sin iakttagelseförmåga på naTturväsendenas inre natur, tydandet af naturlifvets lagar, verkande i det fördolda och uppenbarande sig lika mycket i det stora som 1 det lilla, lika mycket i det imhemska som i det utländska. Och är det någön som särskildt intresserar sig för vissa bildningar, vissa växtformer till och med lefvande såsom i sitt urhem (ty om herbarier tala vi här alldeles icke), så ha öfverallt, i Tyskland, Holland, Sågland och Fränkrike, uppstått enskilda trädsårdsmästare, hvilka lätteligen förskaffa allt hvad som önskas, från hvad land som helst. De bötaniskä trädgårdarne i sin gamla mening hafva verkligen således till en del öfverlefvat sig sjelfva. Vi skulle kunna citera sådana, der staten: årligen utkostar på dem 1620;000 rår; ja ännu mera; och dit näppeugen föreståndaren kommer 20 gånger om äret, och der de studerandes antal sällan öfverstiger 41 Ja, vi känna botaniska trädgårlar, som uteslutande tyckas vara till endast för den dirigerande professorn, och der sålede3 trädgårdens inflytande på vetenskapligt stadium eller allmän bildning lindrigast sagdt är omärkbart: En botanisk: trädgård, sådan den bör vara; utan en vetenskaplig läroanstalt i förening dermed, är ett oting; Stockholm har ännu icke, Gudi klägadt, någon naturhistorisk akaJdemi) — och tills det erhåller en sådan, är en riktig botanisk trädgård älldeles öfverfödig. Men deremot är det ingalunda öfverflödigt att bafva en öppen promenadplats, planterad med främmande, sällsynta, sköna ellernyttiga växter. Tvertom — en sådan vore för en hufvudstad af högsta nöden påkallad. Och till en sådan skulle Humlegården. lämpa sig alldeles förträffligt. Om vi tänks oss, att de stora planerna, som nu vidga sig mellan alleerna, genomkorsades af gångar, och att deremellan bredde sig större eller mindre grupper, på hvilka man samlat dels en profkarta af alla de -växter, som förr och nu tid efter annan ingått i hortikulturen och alltid betraktats såsom växtrikets ljufvaste skönheter; här en samling af sådana växter, hvilka lemna menniskan hjelp mot hennes sjukdomar; der sådana, som till större eller mindre del ingå i den allmänna hushållningen; här representanter af det naturliga systemets grupper; der dylika af vår store landsman Linnås; här en miniaturbild af vårt eget lands flora; der ai aridra främmande trakters (allt ej till en börjah åtminstone alldeles fullständigt, men antydningsvis framstäldt) — så skulle en vandring på dessa gångar och mellan dessa grupper bli en liten utflygt öfver hela den blommande naturen och lemna talrika tillfällen till njutning och lärdom. Ty utan att vara anhängare af lurendrejeri i statsekonomisk mening bör väl ingen sätta sig emot, om man på sådant sätt, genom blotta ögonens seende, kan förleda in i sinnet aldrig så liten smula kontraband af kunskaper. Och sannerligen: det finnes så mycket vettgirigt folk hos oss, som blott eftertraktar att tillfälle måtte dem beredas att blifva bättre vetande — och bättre sätt torde näppeligen finnas, än att under sken af försköning erbjuda så mycken förädling, att genom yttre odling utså så många frön till inre herrliga skördar. . Till sådana ändamål borde Humlegårdens planer upplåtas. Här skulle vara blommor, der lummiga buskbersåer, längre bort täta träddungar; man skulle söka samla allt, som gick an att odla, allt, som kunde användas till prydnad, och allt, hvars kännedom kunde medföra nöje. Det skulle bli, ej en botanisk trädgård i den mening, att botaniska kuriositeter odlades, saker, som egde värde för vetenskåpsmannen ex professo allena, utan allt, som kunde ha allmännare intresse för den mera vanliga menniskan. Humlegården blefve på detta sätt hvad den under Christinas och: Ulrika Eleonoras tid var, en lustträdgård, en : ögonens förnöjelse och en sinnets lust. Id. Men Humlegårdens bestämmelse är dermed ej fullbordad. Vi skulle, rent ut sagdt, vilja äfven förvandla den till en zoologisk trädgård, ehuru äfven detta i samma inskränkta mes ning, som vi användt benämningen botanisk förut. Lika öfverflödigt vi ansett det vara att vara vidlyftig 1 fråga om den nytta en väl skött, väl ordnad och för sitt ändamål rik) växtträdgård medför, isynnerhet på den stora allmänheten, lika öfverflödigt anse vi det vara att utbreda oss mycket om nyttan af samlingar af lefvande djur. Låt vara att det är en för barn passande ögonfägnad, att det är lek : att betrakta växter och djur; men vi bli aldrig för gamla för att lära, och sådana leksåker som skaparens under växa vi svårligen ifrån här nere och böra väl heller näppeligen göra det. Oc: dessa lekverk, de hafva dock många lärdomar att meddela oss, om ej annat den lärdomen, att ej använda tiden på onyttigare, menniskan ovärdigare föremål. Öfverallt på kontinenten finrlas också dylika samlingar, och att svenskarne äfven finna det nöjsamt och gagnande att betrakta något dylikt, visar sig ej allenast af den freqvens hit kommande menageriegare ha att glädja sig åt, utan ock bland annat af de ej obetydliga medel kongl. vetenskapsakademien I KO 1 a ES LA rn