Aftonbladet – 25 april 1855, sida 3

med flyglar utstyrd rotunda af trä utgör sjelfva medelpunkten, och hvarest alleer från alla fyra sidorna sammanstöta. I form nära nog af en bred rektangel utbreder gig platsen till en vidd af ungefär 25 tunnland, till största delen alldeles slät och jemn, och är blott i den norra, den åt Ladugårdsgärdet vettande, ej obetydligt upphöjd. Den jemnare och större delen är utlagd i 4 större gräsplaner, omgifne af. stolta lindar, alldartadt planterade så som den gamla fransyska smaken förr fordrade det. Uppe i öfra delen reser sig åt nordost en hög kulle, öch der nedanför slingrar sig en vattenfylld bassin, som längre åt vester är så utvidgad, att den omfattar ett par små holmar. Sådan är i allmänna drag denna åtminstone i vår sköna hufvudstad motstycke saknande park. Der är en mångfald af Iokaliteter, en vidd och ett läge, som sällan igenfinnes hos en och samma plats. Det är oss icke möjligt att bestämdt säga huruvida Humlegården var annorlunda och bättre ide tider, då den var en kttöglig promenadplats. Men vi ha redan omnämnt, att fl. M. n. v. Konungen i sednare tider vidtagit åtskilliga förändringar, hvaraf flertalet kunna sägas hafva varit onekliga förbättringar. Deremot kunna vi tyvärr icke med bestämdhet påstå att de, sön sednast dispohnerat denna värdefulla tömt, låtit sig angeläget Vara att framkalla vidlyftiga försköningar. Det är sannt, attAtderssönska teaterhuset rest sig under de sednaste åren, (fastän på en plats, som tyckes blifvit så vald, att i en framtid ingen annan byggnad kan förläggäs-i dess närhet utån att stötande inverka på den synmetri, som : redan förefinnies i hela Humlegårdens anläggning), och att en skrällande Karusell blifvit uppbyggd till fondstycke för den Kertliga alle;som: går ut till vester från fötundan ; och det är sannt, att det finns en publik, som,. tack vare dessa prof på svensk arkitektonik, numera under våra ljufliga sommaraftnar strömmar till Humlegården för att se och. ses. Men det är tyvärr lika sannt, att hela. qvarter, besatte med fruktträd, blifvit afrödjade för att planteras med hafre;,att väldiga löfträd blifvit nedhuggne, sota det tyckes emedan deras skugga. ej. vore gynnsam för foderväxterna; att en prydlig Robinia-häck utrotats från stenmurens närhet, af fara att den skulle sprida röta åt sandstenen (!), att promenadgångar blifvit igenlagda för att utvidga höfält — andra större och smärre härjningar på detta det skönas område att förtiga. Om man ej hade i minnet gamla Dahlgrens slående Jemförelse. mellan stallmästaren och skolmästaren, och deraf hade lärt sig; huru oändligt vigtigare det är att fodra och uppföstra hästar än hära och utbilda TOR (vare sig det kunskapssökande eller sonstoch naturälskande), så skulle man nu känna sig rättmätigt förtörnad öfver att dylika. vandalismer kunna fått ega rum med en-plats, den man borde vårda och vidmakthålla; öm ej för dess egen skönhets skull, åtminstone för dess historiska minnen, hvilka böra vara. hvarje svensk man heliga och kära., Ätskilligt eller snarare mycket (allt efter som man ville anse det) vore visserligen att ytterligare tillägga angående Humlegårdens närvarande tillstånd. Men det är. ett sorgligt ämne, hvarmed vi ej gerna vilja uppehålla oss. Vi hafva endast velat i: korthet vidröra det der herrskande förfallet eller: vanvårdandet, som helt säkert är alldeles obekant för den upphöjda person, som för närvarande har rätt att disponera platsen, och för den ädle och utmärkte man, åt hvilken Hans Kongl. Höghet i närmaste hand öfverlåtit denna rättighet, för att deraf hemta ett motiv för de ljusare, gladare taflor vi skola söka frarnställa af Humlegårdert i det skick vi tro. och hoppas att den kan främdeles visa sig. ro ad a