Aftonbladet – 25 april 1855, sida 2

ligger ensamt i det engelsk-franska intresset, utan äfven i Österrikes, för hvilket land Donau är en flod af vigt för handeln och krigsväsendet, samt en förträfflig väg för dess rörelse på Svarta hafvet och till Asien. Man anför mot dessa anspråk ett motsköl, hvilket vi icke kunna taga för allvar; man säger nemligen till de förenade makterna: J begären af Ryssland en eftergift, hvilken pål sin höjd kunde göras såsom en lösen för Se-1 bastöpols återlemnande, men denna plats innehafves ännu af ryska armeån. Härpå svara vi: Enligt fölkrätten eger man att genom freden bibehålla en del sf det som man. eröfrat under kriget. Det är visserligen sannt, att vi ännu icke tagit Sebastopol, men hvad är väl: också Sebastopol i närvarande stund för Ryssland? Icke är det nu längre en flottstation, alldenstund flottan ligger försänkt i inloppet tillhamnen; -eller instängd bakom denna ogenomträngliga försänkning, och således, öfvergifvit all tanke på strid. Svarta hafvet är det slagfält som vi eröfrat, eller, om man så vill, som fienden öfverlemnat i vårt våld. Rysslands flagga skulle icke längre kunna. visa sig der. Men Frankrikes, Englands och Turkiets skepp korsa detsamma i alla riktningar. -Herraväldet öfver detta haf har blifvit förflyttadt från Sebastopol till Korstantinopel. Hvem tvingar oss att återlemna denna garanti? Kan väl ställningen i dessa trakter tänkas förmånligare för oss? Icke nog. med att vi herrska öfver Svarta hafvet, utan vi belägra derjemte äfven Sebastopol, vi hafva befästat oss i Kamiesch och Balaklava. Omer Pascha förskansar sig i Eupatoria, och Odessa hotas ständigt af våra flottor. Hvad kan väl Ryssland då göra? Skall icke dess moraliska makt li:a och dess handel förstöras af en långvarig blokad af alla dess kustländer vid Svarta hafvet och Östersjön? Skall det kunna lefva länge under denna förlamnin., som i dess hjerta drabbar vilkoret för alla folks bestånd, hvilket är rörlighet, handling och rättighet att få utföra eller utbyta sina alster, och hvarigenom hela det ofantliga riket måste komma att isoleras, göras ofruktbart och vanmäktigt? När vi således fordra att Ryssland skall inskränka sin sjömakt eller neutralisera Svarta hafvet, d. v. s. derifrån utestänga alla krigsskepp, hvilket land de än månde tillhöra, är denva vår fordran icke mindre än hvad vi genom kriget eröfrat och som vi ganska lätt kunna bibehålla. Ty hvad behöfves väl för at? Ryssland aldrig mer skall kunna visa sig i Svarta hafvet? Jo, att Frankrike, England ocn Turkiet i detsamma hafva fyra krigsskepp hvardera. Denna styrka skulle kunna hålla Svarta hafvet besatt och flytta väldet öfver detsamma från Krims stränder till Bosporens utlopp. Klvad Ryssland förlorat, hvad det icke skall ku na återvinna genom kriget, blefve det än aldrig så långvarigt, det är dess öfvervigt öfver Österlandet. Hvad det deremot eger rätt att fordra, är sin andel i inflytandet på verldens öden. Men när så behöfves, skäll det alltid finna ett förbund mellan alla de öfriga staternä redo att inskränka dess äregirighet; ingen vill deremot förödmjuka det. Det är Europas både rätt och pligt att fordra, hvad det .nu fordrat. Går Ryssland in derpå, såär verldens lugn betryggadt, och de förenade makterna hafva då nått sitt mål. Men vägrar det, då måste kriget afgöra saken. Under det vi nedskrifva detta, äro dessa allvarliga frågor föremål för öfverläggningarne i Wien, der Drouyn de FHuys och lord John Russell bafva infunnit gig för att med det höga anseende, söm deras karakter och ställning förläna dem, uttrycka sina regeringars gemensamma tankar. Landet bör förtroendefulit afvak:a utgången af detta sista försök. Det kan vara öfvertygadt om att fred skall slutas, så vidt det kan ske med heder för Frankrikes och Englånds fanor och med full borgen för ieras inflytande, . samt att, om kriget kommer att fortsättas, det då är nöd; vändigt för de förenade makternas syftemål, hvarifrån ingenting kan förmå dem att afstå. Men ett stort resultat är redan pu vunnet: just genom dessa underhandlingar. Frankrike och England hafva öppet och uppriktigt underhandiat med Österrike, för att låta dess politik. uttömma de sista medlen till försoning.: Dessa konferenser, hvilkas medelpunkt är i Wien, äro en öppen och hederlig handling af kejsar Frans Josefs regering. Men de förenade makterna veta, att om Österrike icke lyckas i detta ädla bemödande af sin europeiska patriotism, så skall det beslu samt kämpa 1 förening med oss. Genom att b.gränsa sina fordringer till de vilkor som antagi:s af Wienerkabinettet redan i fördraget af den 2 December, hafva de åt den gemensamma -såken förvärfvat en vigtig och hängifven bundsförvandt. Fredens möjlighet, liksom krigets nödvändighet, må:te hädaneft r vara ett och gemensamt för de tre undertecknarne af detta fördrag. — Gemensamheten i deras fördelar och i deras förbindelser skall förena dem i striden, liksom den förenat dem i uaderhandlingarne, och detta stora europeiska förbund skall snart hafva segrat öfver alla motståndskratter. Frankrike och England kunna derför lyckönskas till att hafva samtyckt att underhandla, medan de fortfara att kämpa. Genom att så handla hafva de icke allenast bevisat sin hofsamhet, de hafva tillika ökat sin styrka. Deras samtycke till en hederlig och möjlig fred, hvilket innebär, såsom följd, Österrikes medverkan i ett nödvändigt och rättmätigt krig, är, ett steg som klokheten tillrådde och som allmänna meningen skall gilla. z Till slut ett sista ord..;Det är. något nytt l: klxdd ; blå oklädeströsa -arh henkläödar af