Aftonbladet – 24 april 1855, sida 1

till sina regeringar, och ett nytt sammanträde utsattes till i söndags eller i går, då de ryska ombuden skulle afgifva det sista afgörande svaret. Lord John Russell tycks, oaktadt hvad telegrafen förut berättar om hans afresa genast efter torsdagssammanträdet, hafva uppskjutit densamma för att afvakta det slutliga afgörandet, hvilket, som vi sett, nu borde hafva egt rum. Vi sade försigtigt: borde hafva egt rump. )et diplomatiska förfarandet i de sednaste tiderna har alldeles beröfvat oss förtroendet till ordet ultimatum och till bestämda data. Lik som lindansare och andra konstnärer gerna gifva en sista representation, och så en aldrasista, och så en bestämdt den sista, derpå äter en på fleras begärann, o. 8. v.; på samma sätt hafva de allierade regeringarne oupp hörligen förhalat och förlängt sina bestämda terminer den ena dagen, den ena månaden efter den andra. Först hette det att Österrike skulle ovilkorligen förklara krig mot Ryssland, så vida ej czaren inom det sistförflutna årets slut hade antagit de uppgjordautgångspunk terna för en fredsunderhandling. a och veckors uppskof begärdes och beviljades för denira enkla formalitet, som sedermera visat sig betyda så litet. Vidare hette det att den 1 April, och sedermera den 8 samma månad, var den yttersta terminen inom hvilken Ryssland skulle hafva ingått på vestmakternas fordringar, så kärt det vore för czarväldet att undvika en krigsförklaring af Österrikes kejsare. Vi hafva med flit undvikit att erinra om de ryktbara uppfordringarne, (sommations) från Wieneroch Berliner-kabinetterna förliden sommar, i den förmodan att de sist anförda exemplen äro tillräckliga att ådagalägga huru verkligen litet ord och afsked det finnes i den moderna diplomatiens åtgöranden, eller, för att uttrycka sig mildare, huru oerhördt djupt behbofvet af fred måste kännas af båda de krigförande parterna, då de sålunda dag ifrån dag uppskjuta ett afgörande, hvarmed det måste vara dem utomordentligt angeläget att så snart som möjligt komma på det klara, och huru ängsligt de allierade regeringarnes statsmön betänka sig sedan de utsagt det sista ordet, och låta förstå möjligheten af ännu ett aldrasista, en benä; att låta pruta med sig som aldrig torde hafva tydligare ådagalagts i de diplomatiska underhandlingarnes annaler. Samma underbart elastiska prutmån som vestmakterna medgifva i sina diplomatiska ultimata och ultimatissima, synas de äfven hafva inrymt i sina militäriska operationer. Huru länge hafva vi ej hört talas om att allting var i ordning att öppna bombardementet mot Sebastopol, som var afsedt att räcka i 48 timmar, hvarefter stormning ovilkorligen skulle företagas. Sednast var det, enligt de officiella rapporterna, bestämdt att beskjutningen skulle börja den 3 dennes, hvarefter gåledes stormningen beräknades böra ske den 3 eller 6. Ändtligen den 9 öppnades beskjutningen; men hvilket bombardement är detta, som oaktadt den förfärliga eld det under åtta dagar oupphörligt slungar, på ett ganska ringa afstånd, mot den fientliga staden, icke inom så lång tid synes ha åstadkommit några andra skador än som under nätterna repareras, i fall man lyssnar till de ryska rapporternas uppgifter, och icke ens efter general Canroberts berättelser ännu på åttonde dagen medfört nå got annat väsentligt resultat än att ådagalägga det allierade artilleriets komparativa öfverlägsenhet öfver fiendens. Vid första underrättelsen om bombardementets öppnande kunde man förmoda att det endast företogs för att maskera någon tillämnad manöver: på öppna fältet, men i sådant fall kunde det ej hafva blifvit så länge fortsatt. Times yttrade för någon tid sedan att de allierade voro besvärade af sitt artilleri och sin oerhörda mängd af ammunition, i händelse de behöfde förändra sin krigsplan och antingen anfalla de ryska armåerna på fältet eller alldeles uppgifva sin ställning på Krim för att vända sig åt något annat håll. Det ser verkligen ut som de allierade nu beslutit att, innan freden slutas eller, i händelse underhandlingarne stranda, någon annan krigs plan vidtages, såsom till exempel ett infall i Bessarabien, hvilket anses länge hafva utgjort franska kejsarens dolda afsigt, bruka upp sina oerhörda ammunitionsförråder mot Sebastopol, för att dermed åstadkomma så mycken skada som möjligt på både fästningsverk, arsenaler och fartyg, och för att vid ett förestående slippa släpa dem med sig tillbaka eller låta dem falla i fiendens händer. Vi lemna i sitt värde hvad Canrobert i sin sista rapport anförer om att ingeniörerna anlägga betäckta vägar för att komma fästningen närmare, så länge fiendens artilleri ännu ej är i betydligare mån tystadt, eller egentliga bråche-batterier anlagda, och om lord Raglan verkligen, såsom Palmerston skall hafva förklarat i engelska underhuset, fått den filantropiska befallningen att vid beskjutningen skona husen i Sebastopol, oaktadt man kan taga för afgjordt att dessa utan undantag blifvit inrättade till fästningar för att steg för steg göra det blodigaste motstånd i händelse en stormring skulle försökas, så vet man i sanning ej hvad man I merus vändande sig till henne sade: Jag