Aftonbladet – 23 april 1855, sida 3

art. Det är skilnad emellan det oroliga samvetets villoväg hos fromheten, hvilken med djupaste vördnad nälkassakramentet ; och gäckeri, med eller utan epitetet lältsinnighet, som här är ett ondt uppsäts omisskänneliga förgripelse emot Guds Heliga Majestät. Men Ständerna hafva, genom dess sammanförande inom en paragraf, med ordet veljest emellan, gjort dem likartade. Och detta godkännes med acklamation af artikelförfattaren, men ogillas af petitionens undertecknare, derföre nhojta och bullra de, som det kallas, och för ingenting annat. Det är medgifvet att lekmän i nödfall må förvalta sakramenterna. Gränsen för ett nödfall är ytterst svår att bestämma. Så väl detta, som sjelfva medgifvåndet borttager egenskapen af absolut brottslighet. Guds ord bestämmer härom ingenting. Saken tillhörer således blott en mensklig ordningsstadga. Sådant kan den ena menniskan se på ett sätt, den andra på ett annat. Här är rätta grunden till obestämdhetens och den vwolika tillämpningen,, hvarom förut är taladt. Det upprepas likväl: felet ligger ej i det gamla lagordet, utan hos dem som vilja orätt tillämpa det. Det fordrades således en nylag,. Det så kallade förtydligandet af den gamla skulle derför ovilkorligen blifva ett värre intrasslande af förhållandena. — Varningen, anföres såsom bevis på sförmildrandets af gamla lagen. Detta är äfven ett fålskt försök att sammanskrufva de begge olikartade frägorna. Varning kan blott brukas i fråga om ett till sin inre beskaffenhet verkligt brott, före detsamma, till dess förekommande. I ordningsfrågor deremot är den på sin plats efteråt, till förekommande af förbrytelsens fortsättande. Lagstiftningsgrunden till denna olikhet ligger i förbrytelsernas olika karakter. Mån dårar således blott sitt samvete med en falsk inbillning om rättvisa, då man, oaktadt en ofantligt stegrad straffbestämmelse, likvål anser sig genom en svarning, hafva nförmildrat en lag för ett af de gröfsta brott så, att den derigenom kan förvandlas till en rättvis stadga för en, till sin inre beskaffenhet, dermed ojemförlig förbrytelse. — Men nu står den företeelse, som framkallåt lagförslaget, genom sin natur utom både varningens och de yttre straffbestämmelsernas område. Eller, kan man genom varhnidg, böter och kroppslig plåga tillbakahålla den, som tror sig hafva Gud på sin sida och anser sig göra Håns vilja? Skall icke denne etvad han har rätt eller orätt, tänka: man mäste mera lyda Gud än menniskor och frestas att se en verklig eller falsk martyrkrona på sitt hufvnd. — Dock, den gamla lagen är verkligen genom varningen förmildrad. Man har utfäst ett högt straff för det, som egentligen intet brott är. Men, det hädiska gäckeriet, dermed har man misskund, detta var för härdt bestraffadt, med ett ojemförligt lägre straff. Man förmildrade det med varningen. nO! land, land, landa. Jeremix 22 kap. — Till stöd för den nya lagen åberopas en stadig lagprazise. Härpå må ej många ord spillas. Delade meningar inom högsta domstolen, hos hofrätten och underrätten ; ett högljudt uttaladt missnöje bland dem af svenska folket, som eljest tillhöra de tysta och stilla, hvilka icke tillhöra något parti och önska upprätthållande af all ordning; två rösters pluralitet för lagförslaget på Riddarhuset och 5 i Borgareståndet, detta är ej någon särdeles stor triumf, om äfven tvenne stånd i verkligheten varit full komligt enhälliga. Dertill kommer att denna praxis ej vunnit baäfd, förr än den blef upphöjd till lag. Det må ej synas, som en öfverdrifven fordran, att artikelförfattaren skulle kunna skilja emellan: vatt klandra ett gjördt förslags och att klandra att ett förslag göres,; ätvensom att önska ett vobestämdi, och rofullständigts lagskick och att yttra missnöje med en åtgärd, som försämrar i stället för att förbättra. Det är ett märkligt fenomen för vår tid och af största vigt att påpeka, att, då man med så mycket nit ifrar emot det vördsamma bruket af Den Heliga Nattvarden, derför att detta sker under en af de flesta medgifven oriktig yttre form, låter man oanmärktoch alldeles som det skulle så vara, en motsatt sak fritt påssera, hvilken är för kyrkäns lif verkligen vådlig, emedan det griper in i hennes hjerta. Denna är ett verkligt gäckeri med sakramentet och dertill äfven af lättsinnighet, så att den till alla delar kunde passa if på den gamla lagen. Men den är så allmän och påträffas inom så höga sferer, att man fruktar kanske att taga sig vatten öfver hufvudet, om man skulle börja att vidröra den. Och den frägan torde kanske ej vara ur vägen: huru står det i allmänhet till med dem, som skulle ex officio ha ögonen på förhållandet? Formen kan man med godt mod strängt försvara ock skydda dess bestånd, med huru härda åtgärder som hälst, ty denna vet man sig noggrannt iakuaga; och som dess vidmakthållande bevarar det egna anseendet, så kunna de härda åtgärder som dertill användas icke drabba en sjelf, ty hierarkisk makt och anseende är en trygg garanti för framtiden att ej hafva bundit ris ät sig sjelf. Det här antydda förhållandet är, att menniskor, som lefva år ut och år in, icke blott i sus och dus, under iakttagande af en yttre konvenans, men likväl i en verklig gudsförgätenhet, utan äfven sådana, som fortfarande framlefva sin tid i uppenbara laster, på bestämda tider iudock, med en för någon, eller några dagar tillskrymtad: fromhet, gå till Herrans Heliga Nattvard och dermed, förgripande sig på Herrans lekamen och blod; väta och dricka sig sjelfva domena i stället för syndernas förlåtelse och evinnerligt lif. 1färå tster ingen sin uppmärksamhet. Är detta icke ett märkligt tidstecken? Häraf visar det sig huru myc ket verkligt mån man i sjelfva verket är, om både kyrkans och de heliga sakramenternas helgd. Ehuru ou detta passar vida bättre in på den gamla lagparagrafen, än den nya företeslsen som man derpå velat men ej kunnat inpassa, så vore dock dess straffbestämmelse ej heller häremot lämplig, Det bör då kunna inses, att den är det än mindre i det andra fallet, såsom icke öfverensstämmande med det i lagen beskrifna brottet. Det enda korrektivet i begge fallen är en allvarlig på rent apostolisk grund baserad kyrkotukt, tillämpad af, till anda och organisation, apostoliskt presterskap och församling. Artikeln framhåller baptismen såsom görande förargelse. Detta nekas så mycket mindre, som jag just bekämpar den; men ej blott af yttre skäl som artikelförfattaren, utan derför att den hvilar på en partiel otro och i sin konseqvens angriper det heliga dopets innersta betydelse och väsende. Men då jag, i kärleksfullt nit för det heliga, opartiskt ogillar ett, mäste jag äfven ogilla och förkasta allt, som står i strid med Guds ord. Är det enligt Guds ord, ait prest svarar en i själanöd frägande: Jag predikar om söndagarne, hör mig då!s Är det enligt Guds ord, att prest nekar menniskan nattvarden, derföre att de samlas för att läsa Guds ord? Är det enligt Gäds ord, att vid nattvarden gä förbi sädana personer? Är det enligt Guds ord, att utan anmärkning utdela nattvarden ät dem, som, okunniga i lära och lastbara i lefvernet, i ett fasaväckande lättsinne Varvärda det heliga? — Hvarifrån det utgär behöfver ej sägas, men gäckeri är det: när prest raglar vid altaret och sölar predikstolen med följderna af sin dryckenskapslast. — Gäckeri är det: när biskop rusig släpas på gatan af sina embetsbröder och gifver pöbeln anledning att smäådä det heliga embetet. — Gäckeri är det: när biskop begår brott emot missgerningsbalkens 56 kap. 1 t. — Gaäckeri är det: när pfest till följd af sin förgätenhet utaf Matth. 5 kap. 28 v. fällbordar sin gerting efter samma kapitels 32 v. och Matthb. 19 kap. 9 v. — Gäckeri är det: när han begär sistnämde brott med dem han bereder till Herrans Heliga Nattvard. — Det är att gäckas med konventikelplakatet, kyrkolag och Guds ord, när prest gär ifrän predikstolen till spelbordet och dylika förlustelser; när han missbrukar Guds heliga namn; när han icke blott försummar att uppmana till huslig andakt, utan förhindrar den, m, ti. d Jag slutar nu ined den anmärkningen, att den sista punkten i artikeln är, i anseende till sitt partiskt hänande maktspråk, ett insegel på den anda, som genomgår det hela, hvilken Aftonbladet med en utmärkt fin ironi säger bafva uppenbarat sig i en vise stilens egendomliga nätthet och prydlighet. J. Alströmer.