Aftonbladet – 23 april 1855, sida 3

menssliga, meilan verldsnhistorien och ver dens styresman, mellan den menskliga indi viden och dessåterlösare, som mr Trottet gjor till sitt eget och som väl förtjenar att vinn efterföljd hos våra andiiga talare. Anns (Hsänat.) Till Redaktionen af Aftonbladet. Sedan jag, efter löftet att få nedanstående artike iftägen i Postöch Törikes Tidtingar, återfått den samma medvägran, Har jag nödgats vända mig til annat hållvöch får derföre anhålla om redaktion ej benäget behagade lemna mig rutir i sin til för färlsgde reklamation på rättvisa emot de kräpt beskyllningar, som i Postoch Inrikes Tidningär blif vit gjorda emot dem, som dels petitionerat emöt der nya sakramentallagen, dels eljest ogilla densamma. Hvar äro de kloke? Hvar är de skriftlärde ? Hvar äro denna verl: dens vise? Har icke Gud def verldens vishet gjort till galenskap ? 1. Gor.: 4: 20. I n:o 64 af Postoch Inrikes Tidningar för inne varande år läses en artikel, som har till öfverskrift sHvad åsyftar den af Ständerna föreslagna lagen til förekommande af -Sakramenternas missbruk?, DD: denza artikel egentligen är riktad emot den under dåniga petition, som i anledning af detta lagförslag blifvit till Hans Maj:t Konungen inlemnad, för hvil ken jag, efter lång tvekan och mogen öfverläggning ställt mig i spetsen, anser jag mig förbunden att äf ven upptaga den utkastade stridshandsken och föl sapning och rättvisa försvara det, som för deras skul blifvit gjordt. Men jag strider ej bakom anonymite tens slöja, ty jag vet på Hvem jag tror och i Han; kraft går jag fram med blottadt namn, må min mot: ståndare göra så äfven, att striden blir fullt ärlig Talar jag sanning, då blyges jag ej derför, då ä äran Hans; som är Sanningen; Talar jag lögn, mö jag då rättvisligen-sjelf bära skulden derför, utan at hvälfva gissningar på någon annan. Hvarje punkt uti ifrågavarande srtikel gifver an ledning till så mänga anmärkningar, att blott de aldra väsentligaste upptages, till undvikande af allt för stor vidlyftighet. Artikeln, försvarande en sjuk sak, lägger mest an på sina vedersakares afsigter, samt att med falska beskyllningar kunna hvälfva för akt öfver fem. :Ju mera menniskörs blickar kunns riktas på motständares fel och brister, desto mera dragas de ifrän saken. Denna kan då utmålas huru. dan som helst. Taktiken är gammal, af purt phariseisk natur. : Den bekämpade sanningens sak synes för en tid följa sin försvarares öde; — men: hon dykar upp igen. Hon blifver hvad-honär, trots dem, som äro för eller -emot. Hon -hvarken vinner elle; förlorar af motståndares eller försvarares egenskaper och öden. Detta gör oss trygga, så väl med atseende på artikelns saksom petitionens. Den ena kan synas segra, den andra segrar. Inför Sverges högsta domstol har lagförslaget segrat. Inför jörds och him lars högsta domstol segrar petitionens sak. — Afsigten med petitionen var ingen annan, än ätt i all ödmjukhet hafva lagt ett ord, som väl kunde väga något mer än intet i vågskålen; till äfböjande af den pätagliga orsak till vanära öch förbannelse, som genom. detta. lagförslag hotade värt land. Hvad detan går att på bakväga och genomen bakdörr, störa ordningen, samt äfven hvad orden tubbar och hotar beträffar, så kan det vara nog att Här blott hafvåciteråt dem. Vi äro fällt förvissade öm, att hvarje rätträdig? menniska ned oss ansersom osanning hvarje obestyrkt skändlig tillvitelse. Som profstycke på äårtikelns osanningar kan framhållas: blotta namn — insändas, —ändra — sörja för det, som Genom namnen skall petitioneras,. Detta är i vanställning hemtadt tutar Aftonbladet för den:7 Mars, der!hvar och en, som kan dläsa och förstår hvad han läser, kan se; att något svek ej deruti finnes. Der var nemliger en antydning gifven till en kort rubrik att sätta öfver namnen, för dem som ville underteckna petitis: nen, hvilken var tillrkckligtkänd förut; samt tilktids: besparing och minskning--äf postporto. Här torde biterheten haft svärt för sin inbillning, emellan en rubrik öfver och namn under, att kunna insmyga bedrägeriet. Men det synes, som alla medel voro antagliga, Gå fräga är om att päbörda dem, söm På allvur Slska Guds örd;y Hågon läg handling. Vid sin klassindelning af dem, som ogilla den nyadlagen: ade hvilkas ofog af dagen skall -stäfjasn, de enfaldigt frommer, de nlösligt liberale -ocH de fegen, har artikelförfattaren förbisett att en femte klass kuäde finnas: sädana; hos hvilka kanske kärleken till -konung och fädernesland, aktningen för lagarne, månheten om ordning och skick, men än mer vördnaden och kärlektn till Gud, samt i följd deraf till Hansfleliga Ordvoch Sakramenter stär: högst. Detta om de falska afsigter och beskyllningar, som man, bakom tryckfrihetslagens anonymitetsförlåt, sökt päbörda öfver tusende redligt sinnade personers namn. Nu till sak: I afseende derpä börjas med artikelns sofistiska förvridning af begreppet om andlig och köttslig öfverträdelse; af allt det öfriga anmiärkhingsvärda upptages blott det: mest framstående. -Öfverträdelse af köttslig natur är den, då menniskan af sinlig lusta, såsom lättsinnighet, vrede, hat, hämnd, okyskhet, sirighet, eller hvad annat begär som helst, låter drifva sig att bryta emot Gudomlig eller mensklig lag; säledes af brist på kärlek till Gud och nästan wunder frid med satan, kött och verld. Af andlig natur deremot är hvarje öfverträdelse, som, i mening att just söra Guds vilja, sker på grund af en förvillad öfvertygelse, uppkommen genom störande inre och yttre niytelser, under strid emot: satan, Kött och verld. Bmot: de förra öfverträdelserna mäste köttsliga vapen användas, men emot de sednare ovilkorligen -andans vapen, sävida man ej skall skada mera än gagna. Af frukten känner man trädet. Man kan fordra af hvår och en till andans embete invigd, att han känner sä pass smaken på frukten, att han kan urskilja, om 5fverträdelsen är en utvext på det goda trädet, eller om hela trädet är ondt. — Vår gamla lag, uti missserningsbalkens 1 kap. 2 4 bestämmer gäckeriets natur på det aldranärmaste genom ordet lättsinnighet. Den ir säledes hvarken obestämd, eller i bebof af ett förtydligande, som artikelförfattaren pästår Stänlerna hafva insettn såsom behof. Den skarpsinnighet, hvarmed vår gamla lag är redigerad, insåg deremot att tider åf förslappning kunna komma, då förstånlet förlorat sin spänstighet, blicken sin skärpa, viljan sin enfaldiga fromhet och kraft; för en sådan står ordet mlättsinnighet,, till förekommande af missförstånd och misstydning: — men förgäfves. — Detta ir ej lagordensa fel. Ettbekymradt och oroligt samÅA KR RR LL RR RR LL RR RA LL KR Rn