Aftonbladet – 23 april 1855, sida 2

sade till sina läppar. Det var första gången som någon kysst hennes hand; ännu hade ingen ung karl framburit sin hyllning till den sköna, illa uppfostrade och, till följd deraf, för fåfänga och smicker tillgängliga flickan. Hennes ansigte glödde af en hög purpur, och hön vågade knappast till honom upplyfta sina ögon. En enda blick, en enda blick I sade han bedjande. Hvem vet om vi någonsin se hvarandra mera? ; Vid dessa ord bortsopades hastigt den glödheta rodnaden på hennes kind, darrande såg hon upp till honom; klara tårar hvälfde i hennes ögon. Får jag gifva dessa tårar den tydning jag önskar ? Hon svarade icke. Ett enda ord... ett skyndsamt ord . . . tiden är knapp... säg mig åtminstone om ni egde någon afsigt med ert förtroende till er far? Ja, hviskade hon. Var det er afsigt att han skulle använda det, som han det gjorde? Mera begär jag ej att veta nu... dJa, det var det, sade hon med samma. låga röst. Tack, tack, englalika flicka ! han tryckte ännu en kyss på hennes hand och hastade ur numnet. 0 e A Aurora T., sina föräldrars enda barn, var sin fars afgud; hennes skönhet utgjorde hans stolthet, hans högmod; modren älskade visserligen sitt barn lika ört och lika djupt om ej djupare än fadren, men assessorskan TT. tillhörde dessa vanlottade hustrur af hvilka beklagligtvis ett större antal finnes ön man vill medgifva, hvilka gå som siffror i sina hus och ega endäst som sina männers hushållerskor något votum; öfver sina barns uppfostran ega de ingenting att säga, ej en gång öfver döttrarnes; i dessa otrefliga hem skall mannen bestämma allt, både hvad han förstår och icke förstår, under det hans hustru som ett mekaniskt verktyg verkställer hans be