Aftonbladet – 20 april 1855, sida 2

Vi kunna ej annat än lyckönska de städer som voro representerade af hr Wallenberg som riksdagsombud, ej blott i anseende till det värdiga, fosterländska och upplysta sätt hvarpå han i allmänna angelägenheter inom representationen fört deras talan, utan äfven för det varma nit hvarmed han utom riksdagen verkat för deras industriella utveckling. Särskildt anse vi oss böra uttrycka vår lifliga tillfredsställelse öfver sjelfva sättet hvarpå br Wallenberg inför sina komitenter aflagt redogörelse för sitt riksdagsuppdrag. Bland de många och stora brister som vidlåda vår föråldrade ståndsrepresentation är det icke den minsta, att då riksdagen endast sammanträder hvart tredje år, folkets intresse för allmänna angelägenbeter under de tvååriga mellantiderna nästan alldelesinslumrar. Genom en lifligare beröring mellan ombuden och komitenterna kan en stor del af denna olägenbet afhjelpas och en enhet vinnas mellan folket och representationen, hvarförutan den sednare aldrig kan vänta att rätt kraftigt uträtta någonting. Hittills har det tyvärr varit alltför vanligt att äfven våra största och mest betydande komitentskaper tanklöst och likgiltigt slumpat bort sina representantuppdrag och föga eller intet frågat efter huru de handhafvas. De valberättigade afsäga sig på detta sätt allt deltagande i fosterländska angelägenheter och beröfva äfven sina ombud det understöd för sin verksamhet som de skulle hemta i medvetandet deraf att denna verksamhet har deras konstituenters bifall och samverkan. Det har på sednare tiden blifvit modernt att fira riksdagsombudens återkomst med ceremoniösa middagar och vederbörliga skålar. Vore det likväl icke äfven skäl att komitentskaperna före valen skaffade sig tillfälle att inhemta någon insigt om kandidaternas politiska tänkesätt och, sedan valen skett, med dem öfverlade om de angelägenheter som skola blifva föremål för det förestående riksmötets öfverläggningar? För vår del tro vi att en sådan sed, som af ålder funnits i England och andra konstitutionella samhällen, äfven för vårt land skulle visa sig ganska välgörande och ändamålsenlig. — AA j