Aftonbladet – 20 april 1855, sida 1

Åh nejp, motsäger eftersinnande Aren; det är nog andra tankar som ligga i bakgrunden. Men i alla fall anstår det ej ryssen att föreskrifva 0838 lagar. Vi känna allax, infaller Saltviksbonden, att Erik Aren är karl för sin hatt samt att han både vill och san gifva oss ett godt råd; derföre hafva vi vändt oss till honom. Gifve Gud att jag kunde gifva er ett godt råd, önskar Aren. I förrgår sammankallade jag Finströms allmoge, för att med densamma rådpläga om utförandet af den orimliga egenmäktiga befallningen; jag sjelf, tillika med några sockenbönder, har varit ute hela natten för att försöka utskjuta en galeas, men det var ungefär som om jag bjudit till att nedtaga ett af våra berg; vikarne äro ju uppfyllda med is.n Hjelp oss, herr kommissarie ! beder med bopknäppta händer Jan Janson. Allt hvad jag eger kärast i verlden, min moders ömhet, min flickas kärlek — nu tåras hans ögon — ville jag offra om jag derigenom kunde rädda lar.d undan ryssens klor; ja, allt ville jag uppoffra . . . allt, allt, utom min eviga saliget. .. Vid åsynen af den ädla fosterlandskänsla, som lifvar denne bygdens son, känner sig Arn, den ingalunda blödige mannen, rörd ända till tårar. I samma minut bygger en djerf tanke bo i hans själ; slutligen säger han: Jag har fattat ett beslut, hvars utförande kommer att i väsentlig mån bero af er och edra medbröder, med ett ord af Ålands bebjertade allmoge; hållen eder färdiga tills i morgon afton klockan åtta! Gifvande dem några fö eskrifter räcker han dem alla tre, hvar efter annan, handen, och med de gladaste förhoppningar lemna de fo