Aftonbladet – 20 april 1855, sida 1

trängande; blicken är vanligtvis höjd uppåt och ur densamma framlyser en viss frimodighet. Nu inträda trenne raska karlar, som tyckas vara i sina bästa år. Ah, se Jan Janson från Jomala,, utropar med en frisk, glädtig ton Arån, räckande honom handen. Huru står det till med dig, min kära Jan Janson ? Hedersamt för mig att vara igenkänd af kommissarien; det här är Carl Jönsson från Hammarland . . . Och Magnus Svensson från Saltvik som du har med dig? Ja rätt så, svarar Jan Janson, hvilken vi, som en af de ofta framstående personerna i vår berättelse, närmare skola taga i skärskådande. Han är en lång reslig gestalt med breda axlar och kraftfulla senor; det öppna, vackra ansigtet antyder högst tjugufem ä; blicken är så öppen och klar, att man genom densamma tycker sig kunna skåda in i bans rena, svekfria hjerta. aJag är yngst af oss tre, men som känd af kommissarien tager jag dock först till ordet. Hvad ska vi säga om allt det otyg som bedrifves här? Mig tyckes,, infaller Carl Jönsson, att det är hin håle sjelf som i ryssens skepnad gästar våra fredliga öar. Nu infaller Magnus Svensson från Saltvik: Mig förlof att fråga om kommissarien har den skrifvelse, som i ryska befälets namn utgått till kronofogden assessor T. och som han sedan lärer hafva utfärdat till alla länsmän på fasta Åland? Ja, svarar Arn, öppnande en låda i sin pulpet; ur densamma framtager han ett papper och läser högt följande: 1) Alla båtar af åtta bords storlek skola