Aftonbladet – 19 april 1855, sida 2

fördenskull med nöje några utdrag af artiklarne rörande detta ämne, såsom ett bevis på opinionen hos en både för sina pridderligax och paristokratiska, tänkerätt inom riddarhuset, och sina medborgerliga derutenför, allmänt ansedd sjelfständig l!edamot af landtadeln. Vi skulle endast önska, att om, som vi förmoda, åtminstone en liten, men fast falang af denna aktningsvärda klass af adeln delar dessa tänkesätt, den må infinna sig vid nästa riksdag -till förening under gemensam fana, för att söka att, äfven på riddarhuset, bilda, ett nationelt parti, i motsats mot dem som nu för tiden der såsom tjenstehjon buga sig för maktens befallningar eller lydigt gå hofkotteriets ärenden. M:n vet icke hvilken i sanning värmande eld skulle kunna tändas af denna lilla: gnista. Men se här ett utdrag af författarens betraktelser: Med Carl XIV Johans ankomst på svensk botten, (skger författaren) börjar en alldeles ny och förändrad tidpunkt. för, svenska adeln, der skuggorna alltmera tilltaga, dagrarne alltmera aftaga, för attslutligen försvinna. Han fortfar: Det var en svensk adelsman ;som först föll,på ideen att till svensk tronföljare inkalla en fransysk marskalk; det var hos adeln detta val hade.-de flesta anhängare; det. var adelns medlemmar; som besegrade Carl den. 13:des till en början envisa motstånd och som-genomenskild --röstvärfning hos de andra stånden geaomdrefvo valet. Adeln förbisäg härvid alla kastintressen, alla aristokratiska myndighetsanspråk och spekulationer; dess fosterländska sinne lyssnade endast till fäderneslandets ställaing och. behofver, den sökte således icke. frihetstidens. namnkonung, utan den kraftfullaste personligheten,y-den som bäst.ansågs-i stånd att äterställa lan dets krafter; att hämnas dlidna, nederlag -och -förödmjukelser; den sökte således hufvudsakligastden store generalen. ; i En. jemförelse mellan adelns politiska och medborgerliga ställning före tronföljarevalet och dess:nuvarande utvisar arten af dynastiens tacksambet mot den korporation, som, frigörande sig från alla bördsoch legitimitetsfördomar; uppsatte eu främling på en won, innehafd af fosterländskt sinnade och -hugstora Gustaver och Czrlar, och 1812 års-politik. bevisar sättet hvarpå dymastien uppfattat ändamålet med dess wal, den kraft man sökte, för att hämnas gamla oförrätter I och dem man velat vältra mot urgamla, oförsonliga fiender. Det deltagande, man för-äntat sig i nationalantipatierna, förvandlades till ctt det mäktigastejoch segerfullaste stid för ryska intresset, till de vänsålla: 130 personlighetsoch systemsympatier, mellan.de båda aationernas regenthus. En aniagen,nationalpolitik, i stället för den alltjemt sedermera följds. dynastiska, ) hade måhända redan 1812 uträttat. det,..som,. sedan ) ryska makten under tiden vunnit allt.större: styrka och betydenhet, möjligen nu misslyckas, men som alltid. kommer att erfordra vida större ansträngningar, vida större uppoflringar 2? blod och penningar. Carl Johan, kommande från ett land, der reyolutionerna äro historien för dagen, lefde i en ständig feberskrämsel för dylika utbrott i hans nya fådernesland. Han såg i allt en äterspeglipg af de franska förhållandena, införlifvade sig aldrig med nationens allmänna föreställningssätt, jemförde de trofasta och; handlingströga Nordens innebyggare med de lifliga, lättsinniga och handlingsföretagsamma fransoserna, hvilka välja sina idoler för dagen, och hos hyilka ofta det betydelselösaste upplopp kan hafv: en revotation i släptäget. Då nu svenska historien visat huro adeln alltid, och sednast 1809, Spelat en framstäende rol i alla timade hvälfoingar, riktades Carl Johans misstänksamhet företrädesvis åt detta håll. Föreställningen af en restauraiions möjligbet höll hans lifliga fransyska blod i en oupphörlig gäshing, fördunklade. hans Jjusa blick, förvillade hans igoda omdöme, försvagade hans politiska mod. Upphöjd på Sverges tron genom nationens, särdeles genom adelns enhälliga val; borde Carl Johan: häraf, äfvensom af sin egen storhet, hemiat trygghet för restaurationsplaner, hvilkas föremäl var en vanvettig konungs oduglige ätiling, der äfven det mest poetiska föreställningssätt fåfängt spårade en droppa af Wasablodet. Det så kallade och så fruktade Gustafvianska partiet kan liknas vid en kår utan manskap; det utgjordes iaf. nägra magnater, hvilka, icke ansägo sig nog uppburna af den. nya regimen; och af några ruinerade adelsmän, som sökte ätkomma tronpretendentens kassa. --Carl Johan kände alltid tronen. braka under sina fötter, och det var denna hans falska uppfattning af ställningar och förhållanden som tillskapade det allt sedan fortfarande trasslet med norrmännen. Den dynastiska politiken gjorde sig äfven här gällande. Carl Johan, , som aldrig ansäg sig nog sadslfast på ronen, smickrade, porrmännen och gynnade derås instressen, för att i händelse af trängmål der finna stöd; Folken tussades mat hvarandra, och .de först rådande ömsesidiga sympatierna förvandlades. till. sedermera aldrig besegrade antipatier.. I unionsförhällanden behandlades svenskarne alltid som styfbarn; norrmännen fingo på svenskarges bekostnad allt hvad de ästunHade; utvecklingen af Sverges hnnodel och sjöfart Hämmades, Norges uppmuntrades och gynnades. Med kännedom af Carl Johans skaplynne kan man Jätteligen föreställa sig huru detta slags politik uppkom; oförklarligt deremot blir, att denna politik kunde: öfverlefva Carl-Johan, sedan den nya dynastien Hunnit intega den tryggaste ställning någon .furstlig regerände familj intager. Den svenska regeringen lemnar dock allt emellanät prof på sin förmäga att visa tänderna, då norrmännen försöka inkräkta på konunigamyndighetens område; de hafva endast fritt spel då frågan är att inkräkta på Svenska nafiohens intressen. Ledd af egen misstänksamhet öch de historiska minnena, ansåg Carl Johan aielas medlemmar som sjelfskrifoe chefer för alla äfven framdeles förekommande revolutionära försök; han sökte således dynastiens säkerhet i adelns politiska och medbo. gerliga tillbakasättande.. Han ville dock icke öppet visa sina åntipatier; systemet blef således att krossa adeln under de ömmadste smekningar. Carl Johan klädde hoflivreet på åälla som ville begugna detsamma, och nedsatte derigenom höofembetenas helå betiydelse; han utpyntade adelns medlemmar med ordnar och tomma titlar, utan nägra staten bevista tjenster, hvarigenom äfven dessa konungsliga belöningsoch uppmuntringsmedel förlorade allt värde; han yttrade sig vanligen offentligen om adeln i de grannaste fraser. Men hans verkliga hjertelag mot adeln uppenbarade sig i denstjenstgörande Böfpersönalens behundlipg; den uppmuntrades under stundom imed komplimebter, sädåna som: je me ustärasserai de cette cdnaillederangåe,, hvarvid han kastade blickarne på sin Oömgifniog. Hans i allmänhet personliga äålskvärdhet gjorde sig minst gällande med hans omgifning, med afseende på hvilka han, sastän njugg i andra afseenden, ofta slösade med härda ord. I Carl Johans hof fanns blott en herre jemte honom — grefve Brahe. Hela den öfriga yjenstgörande personälen behandlades som hoflakejer och PT 24 ÄN EET ARN SRTRENA Äl RR en mn KAR AR AE TR RN ct LA SS RR AL RR uthungradt barn, hvilket utan vård tillbragt sin dag med att. lidande äf ensamhet, hun