Aftonbladet – 19 april 1855, sida 2

ön blick på adelns fordna och nuvarande ställning och betydelse. Uti Östgöta Korrespondenten har under. denna rubrik en serie artiklar förekommit, tvilkas författare öppet angifver sig vara sadelsman och aristokrat. Artiklarne afhandla först frågan om adelns fordna ställning här i Sverge, och gå i detta hänseende ut på ett försvarseller loftal öfver svenska adeln i fordomtimma, såsom blomman af allt-ädelt och stort här i landet. I denna del torde förf. ursäkta att vi icke öfverensstämma med hans uppfattning af svensk historia. Vi.äro likväl långt ifrån att missunna telningar af den adliga stammen, att göra sig hvilka angenäma föreställningar som helst angående, den. samhällsklassens betydelse i fordna dagar, de offer den gjört på fäderneslandets altare och de bragder som förvarat dess namn i höfderna. Derom vilja vi säledes icke tvista med förfättaren, utan lemna honom gerna i sin romantiska tro rörande svenska adelos forntida glans. Vi vilja endast reservera den lilla anmärkning, att om de adliga namnen äro, bland utmärkta män, till största antalet tecknade i vår histörias blad, så härleder detta sig af den eiikla orsak, att Sverge städse. varit ett så fattigt land, och dess konungar vanligen haft så litet medel i sin hand att belöna trogna tjensters (någon gång af temligen tvetydig art) för det allmänna, att utdelningen af adligt sköldemärke under flera århundraden var nästan den enda utmärkelse regenterna kunde disponera, helst innan ännu ens riddareordnar funnos till: Man kan gerna säga, att åtminstone nitton tjugondedelar af Sverges adel på detta sätt tillkommit; och det är ju då helt naturligt, att många utmärkta män funnits bland detta stånd, utan att sådant har den ringaste gemenskap med den tillfällighet, att de varit adelsmän. Den således, som vill skrifva svenska adelns historia såsom adel betraktad, den måste i det närmaste afskilja de s. k. tvynefötternav, (såsom framlidne grefve Pehr Brahe uttryckte sig om den då för tiden nya adeln), och hålla sig ensamttill de gamla familjerna före konung Carl XI:s regering. Vi föreställa ofs, att den oväldiga historien i sådan form kommer att se ut på ett helt annat sätt, utan att man derföre i någon mån behöfver vara aristokratfördömare. Men härom är nu icke fråga, och vi anse oss således ieke här behöfva upptaga eller vidröra de tvenne förstå årtiklarne, rilka innehålla loftalen öfver den fordna adeln. Vi äro -doek långt ifrån att förneka, att 1809 års riddarhus, der den stora majoriteten utgjordes af det då förherrskande demokratiska element, som på vårt riddarhus kunde och borde finnag i vidsträcktare mån än i någon annan ädelskammare, ådagalade en både värm och verksam frihetsanda; och vi tro uppriktigt, att man hvarken behöfver eller bör Då längre tillbaka än till denna märkliga riksdag samt de trenhe föregående, 1800, 1792 och 1789, för att i fosterländsk liberal mening. finna en skärande motsats till adeln, sådan soni den nu för tiden framstår i sin politiska verksanhet, och den roll den nu spelar i det allmänna. Det är isynnerhet i denna del: gom den uppriktige författaren i Östgöta Korrespoidenten gör sig förtjent af uppmärksamhet, helst det ganska väl skönjesj att han varit rätt nära initierad i de politiska förhålländena öch med en mer än vanligt skarp blick bedömmer förhållandena. i låna EE a a a nn ra fn