Aftonbladet – 18 april 1855, sida 3

mörk, men tyst och klar. Något efter kl. 10 bör jade fienden skjuta raskare, och det syntes, som man sedan erinrade sig, att den var så anordnad att man ej skulle kunna höra att en trupp var i antågande. Plötsligen hörde man -:ett rop af en af vära framskjutna poster och omedelbart derpä lossades ett gevär, hvarpå två eller tre andra skildtvakter ilade tillbaka i vär parallel och rapporterade, att de trodde en betydlig afdelning af fienden vara i antågande. Ehuru naturligtvis allt var i ordning vid första anrop, ansäg man dock rapporten ogrundad tills fransmännens häftiga handgevärseld bevisade att fienden hade nägot i sinnet. Manskapet gick genast i gevär, ehuru intet tecken till ett anfall ännu visade sig, tills kapten Vicars, som uppmärksamt spejade öfver bröstvärnet, märkte i mörkret att en stark fientlig kolonn hastigt men tyst närmade sig våra förskansniogar. Han ropade genast så högt han Kunde: Gif akt! ryssarne äro här!s och hela afdelningen lade sig derpä ned bakom vallen och förberedde sig pi anfallet, med miniegevären öfver bröstvärnet och i allt lugn tagande sigte pä de anfallande. Intet skott lossades förrän ryssarne kommit på ett afstånd af blott 20 yards, men då följde på kommando en mördande eld mot kolonnens spets, så att hela massav i ordets egentliga mening kom att vackla. De ryska officerarne störtade derpä genast i spetsen för sina trupper och uppmuntrade dem att rusa pä, under det de tilllika sökte utbreda sig i linie. Till lycka för oss hindrade markens beskaffenhet framför parallelen I denna manövers utförande mer än blott delvis, och då den var utförd hade fienden redan lidit förfärligt gevom vår oupphörliga skjutning. I samma ögonblick ryssarne delvis hunnit deployera sökte de tr ng. på med bajonetten och störtade sig med förfärliga hurrarop mot förskansniogarne. Men manskapet af 90:de, 97:de och 34:de regementena blottade sig intet ögonblick, utan böll sig, säsom det var befaldt, tätt uner vallen utan att skjuta nägot enda gaxnlöst skott, och stack ;yssarne med bajonetten i hufvudet och bröstet dä de sökte stiga upp på vallen. Tillika öppaade de ryska batterierna sin eld emot hela sträck ningen af de franska och engelska linierna och slunsade ett hagel af granater och kulor 3t alla riktnin 4ar. Striden med engelsmännen försiggick p1 yttersta venstra flygeln. På yttersta högra flygeln, der fransmännen stodo, bevisade den fortfarande handge värselden att de befuonno sig i en förtvifiad strid och voro hårdt ansatta. Centern af deras position, som bevakades af 7:de, 77:de och 88:de regementena, angreps icke på samma gäng som de öfriga punokterna, men då engelsmännen redan pä venstra flygeln soro i hetaste striden, visade sig plötsligen en ganska stark fientlig kolonn äfven i centern af paral!elen. Besättningen här hade blifvit tillräckligt varskodd geaom elden på de andra punkterna och derföre fulikomligt förberedd på anfallet. Dess framskjutva förooster drogo sig i god ordning tillbaka i skydd af vallen, och då fienden anryckte öppnades en ihältande, mördande eld utefter hela linien emot honom. Fienden skyndade framåt under oregelbunden plu toneld, som gjorde obetydlig skada, samt störtade sig derpX ögonblickligen mot bröstvärnet. En ytterst förtviflad strid uppstod. Värt folk mötte fienden med bajonetten och kastade hoaom likasä fort tillbaka, dä han kom upp på bröstvärnet, men likväl fortsatte de ryska soldaterna några ögonblick sina vilda bemödanden. Slutligen försökte de likväl icke att bestiga vallen, utan qvarblefvo utanför densamma och sköto utan ordning 83 att nio tiondedelar af skotten gingo öfver de våras hufvuden utan att göra nägon skada. Värt manskap, som låg bakom bröstvärnet, besvarade elden aed mördande verkan under det de ryska of: ficerarne ilade fram och tillbaka utefter sina leder och gjorde de ytterligaste ansträngningar att ånyo föra dem till anfall. Efier en stund lyckades deras bemödanden och fienden framträngde åter i massa mot förskansningen. En med sabel och en kort dolk beväpnad rysk officer utmärkte sig isynnerhet; han kom, ätföljd af några soldster, uppå bröstvärnet och gjorde ett förtvifladt förs)k att intränga i verket. Efter en stund fick han understöd af de andra soldaterna och man fäktade med bajonetterna, hvarvid värt folk i ordets egentliga mening nedgjorde ryssarne tjogtals. Emellertid rasade en blodig strid med franmännen på högra flygeln under det de ryska batterierna besköto hela linien utan undantag. Våra batterier besvarade elden med kulor och bomber; pjesernas eld gjorde trakten helt ljus och dundret var döfvande och förfärligt. Oupphörligt fortfor striden utefter hela sträckningen af de framskjutna verken. Fienden fortsatte sitt anfall på engelsmännen och kastade sädana mas sor mot våra svaga och vidsträckta linier, att det en lång stund säg ut som om han skulle segra. Men våra tappra landsmän gäfvo intet ögonblick vika. Ehuru fienden öfverallt stod uppe på vailens krön, och den förut omtalade ryska officern med fem eller sex andra trängde ned i sjelfva vallgängen, fäktade svära trupper med samma obegripliga härdnackenhet, omvände sina gevär och ned jorde soldaterna på bröstvärnet med bajonetten. Öfverstelöjtnant Kelly vid 34:de, kapten Vicars vid 97:de, kapten Brown vid 7:de och kapten Bagley vid 88:de regementet utmärkte sig isynnerhet genom det lugn och den djerfhet hvarmed de anförde de särskilda detaschementerna och uthärdade striden emot ett så öfverlägset antal; ty fienden var 6 eller 7 tusen man stark under det vär tranchevakt blott räknade omkring 1500 man. Först sedan detta handgemäng fortfarit nästan 20 minuter och hvar och en, som lyckats nedtränga i vallgången på stället blifvit nedergjord, började fienden bli svagare i sitt anfall men sökte ännu att bibehälla sjelfva vallen. Men äfven från denna ställning blef han slutligen fördrifven; det 88:de regeentet kastade honom i ordets egentliga mening med bajonetten hals öfver hufvud ned i den ut nför befintliga grafven. Till och med sedan han var fallkomligt utdrifven ur parallelen höll fienden ännu ständ och sköt under häftig plutoneld in i förskansningen, hvilket tyvärr förorsakade några svära förluster bland vära tappra officerare. Kapten Cavendish Brown fick under det han uppmuntrade sitt folk icke mindre än sju musköttkulor i bröstet och afled genast. Under skydd af denna plutoneld sökte ryssarne bortsläpa sina döda, men vär oupphörliga handgevärseld tvang dem slutligen att draga sig tillbska, hvarvid de likväl tid efter annan förnyade elden. Under det detta skedde på venstra flygeln och i centern, voro fransmännen på högra flygeln invecklade i en ganska liflig strid. Som det tyckes mäste vära allierade ha blifvit fullkomligt öfverraskade, sä att ryssarne, innan fransmänne: kunde göra motständ eller draga till sig sina reserver, hade satt sig i fullkomlig besittning af den franska delen af förskansningarne och öppnat en så mördande eld på fransmännen att dessa mäste draga sig tillbaka. Fransmännen fingo snart understöd, men emellertid hade fienden ryckt ganska långt fram och var sysselsatt med att förstöra deras arbeten. Fransmännen angrepo dem dock och lyckades att drifva dem tillbaka, ehuru icke fullkomligt, ur förskansningarne. Bide parterna gjorde derpä halt och riktade på 20 stegs distans en förfärlig plutoneld mot hvarandras leder, hvilkea förorsakade säväl fienden som vära allierade allvarsamma förluster. Sedan detta fortfarit några minuter angrepo fransmännen änyo, och efter en följd af förtviflade strider lyckades det dem efter en half timma att fullkomligt fördrifva ryssarne från parallelen, likväl tyvärr icke förr än vallen var betydligt skadad och vära allierade förlorat mänga officerare och soldater. Hade icke de båda kolenner, känn — väcka ert missnöje; jag försäkrar det inför i Gud och mitt samvete. Men nu, då er hem: lighet ändtligen, er ovetande och oaktadt de :