Aftonbladet – 17 april 1855, sida 3

Litterär korrespondens från Paris. t b Mars 1855. Vi äro nog lyckliga att kunna börja våra litterära meddelanden med namnet på en ryktbar författare, lika utmärkt genom sin stils skönhet som genom omfånget af sina kunskaper, mr Flourens, ledamot af institutet och af de flesta större utländska akademier. Knappt hade han i en volym (tryckt hos Garnier fråres) samlat de artiklar som han författat i Journal des Savants,, under titel Ia longevite humaine et la quantit de vie sur le globe, innan en ny upplaga blef nödig. Den skiljer sig ej från första upplagan genom annat än ett svar af författaren på nägra kritiker: Flourens har velat undersöka menniskolifvets längd; Hat Har uppställt ca lag, som observationernia bekräfta såsom gäl!ande hos alla djur. Lifslängden är lika med fem gönger den nödvändiga tiden för hvarjearts fullkomliga u.veck.ing; han anser 20 år vara menniskass utvecklingsperiod: den normala tiden för enmenniskas lefnad är derföre 100 år. Denna lag går i fullbordon hos alla djur. Hos 1:s ohiskan är regeln undantag ; hundraåringarne kunna räknas och äro ovanliga. Skulle. då lagen afvika för oss? Nej, men om vi icke hinns till den äldern,. så är det emedan vi så mycket aflägsna oss från den väg som förer dit; våra passioner, våra utsväfninger åf alla slag, vära bekymmer, värb lefnadssätt tvärtemot den naturliga ordningen göra att-vi dö i förtid... Om vi lefva stilla, äterhällsamt och regelbundet, så hafva vi utsigt att hinna till 100 års ålder. Flourens lofvar oss det och gifver oss ganska uppmuntrande exempel. Denna afdelning af hansarbete har väckt mycken nyfikenbet, mycket intresse och äfven litet munterhet; om de kåda. andra, som äro mera allvarsamma, hår man talat mindre ; likväl ädagalägga de ännu bättre författarens utmärkta förmåga och deh takt som ingen. såsom han eger, att låta den rådande iden i ett system framkomma ur deteljerva och att framhålla den med livad män kunde kalla en :legant. klarhet, att görs vetenskapen tillgänglig och populär. De för natural: Kistorien mest främmandt personer fatta utan! möda och studera med nöje i denna bok af en vetehskäpsman de svåraste problemer i kosmogonien och: geologien. På nägra sidor resumeras med en förvånande nätthet allä teorier OK? verldens skäptlsev Stilen är värdig anmhedy det är alltrkvad man Kau sagt. Hvarföre slutar författaren, som. är så allvarlig, så religiös genom bela boken, sålunda : Lifvets) beun dransvärda beskafteohet. bevisar Gad, och en enda Gud. Förmodligen ba aldrig två funnits; om det had: funasts tvenne, skulle dö icke 5ä väl förstå Hvaäråndra,. Bord ett sådånt arbete sluta med en qvickHet: liksom en vaudevillekuplett P Mr Prosper Merimie,;ea annan medlem af institu tet, har i den sednaxe boked han utgifvit under ti tel Melanges historiques et litterairesw (tryckt bos Michel Levy fröres) icke precist lemnatett nytt.rerk. Det är eu sa.vling artik!ar, som varit tryckta i Moni: tören, och i Resue des deux Mondes under året 1848 tili 1853 Största delen och de vigtigaste af dessa artiklar, såsom d2 om Greklands forntid, romrarne under kejsardömet, Cesar Auguostilefnud, spanska litteraturen, en hugeno.tfamiljs memoirer,, äro redogörelsar för -ngelska eller amerikanska arbeten. De öfriga, säsbm Les Mormons; Ir Hötel de Oheny, IEoseigoemen:. desnbeauxiaris? äl, håfval föranledts a! omständigheteraa för tillfallet eller af författarensvanliga sysselsättoingar: Merimee inlågger i sin kritik ett utmärkt snille. Hans sätt att gå til! väga är hounetti I ställetsatt sätta sin författare un der eno skäppo,.upp!yser ban hocom med 3 tt ljus derigenom? att han lägger sina egna forskningar til hans upptäckter. . Det är sälunda i fråga om Grektands historia sf Grote, som-han-på ett--förubderligt sätt på nägra sidor rebutnerar Solons Jagar och, betjenarde sig för mera tydlighets skullaf förmerna i värt politiska språk, frarmstäilör Sostätesdöm! och de tio tusendes åter åg ivett nyttljun Ifråga om ro marce under kejssrdömmet, af. Merivale; visar Han utan mycket besvär Caesars öfverlägsenbet icke blott öfver hans rival Pompejus utan äfven öfser ala romare på hans tid. Vid redogöretstn för det fragmentiafNik laus Pamascer m Piecolo upptäckt återkom