Aftonbladet – 17 april 1855, sida 1

en helt annan sak; om han drog mig ur Bonnards klor, så var det endast för att begagna mig till budbärare hos fröken de Villeneuve, och vid de andra tillfällena då han behandlat mig hyggligt var det blott af tillgifvenhet för dig. Tro mig, Philip, hans ädelmod är icke tillförlitligt, det kan när som helst tröttna, och om Måedard genom oss hotades af någon verklig fara, skulle han icke tveka att genast offra vår säkerhet för sin egen.n Du kan ha rätt, Chavigny, och likväl finns det någonting sällsamt och stort i denna energiska karakter. En enda känsla lefver i detta tigerhjerta: vördnaden för den faderliga viljan; men denna känsla är hög, mäktig, okuflig och har frambragt rysliga resultater. Huru fatta att en ung man, ett barn, i den ålder då ljus och nöjen nästan äro nödvändiga behof, haft mod att begrafva sig i dessa dystra hvalf, för att lefva der ensam och .i saknad af allt som behöfs för lifvets fordringar, midt ibland otaliga faror, endast uppehållen af en tanke, hämnd genom förstöring!... Har du då aldrig sett husdjur vilda? dessa äro i detta tillstånd grymmare och farligare än de hvilka endast lefvat i skogar och vildmarker. Så det äfven med Mådard; hans själsegenskaper hafva tidigt fått en onaturlig riktning. Du har orätt i att påstå att hans rofgiriga själ endast innesluter en passion; den gömmer två; de vanligaste och mest instinktmessiga : kärlek och hat. Kärlek till en qvinna, hat till ett helt samhälle. De märkvärdiga saker han utfört böra ej heller förvåna oss, ty haus sinnen hafva liksopi hans känslor afvikit från naturens vanliga ordning. Det är sannt att han nästan förlorat, talförmågan, men i det stället hafva alla hans öf-: riga organer till en förvånande höjd utvecklats. Alla blindfödda utföra ju t. ex. riktigt. underbara saker; jag skulle kunna berätta flera . . .n Chavigny hann ej längre i sitt tal, hvilket hotade att ännu räcka en god stund, ty de: upptäckte ändtligen det väntade ljusskenet från Tombe-Issoire.