Aftonbladet – 16 april 1855, sida 2

Hennes kraft var uttömd, ordet dog på hennes skummande läppar. Ännu en ryckning, och hennes svarta själ hade lemnat den us kroppen . . . Sylvia närmade sig då de främmande, hvilka varit stumma vittnen till detta rysliga uppträde. Allt är slut, sade hon med en djup suck; singenting uppshåller er längre i detta förbannelsens hus .-.-. ni kan nu lemna det stolta och lyckliga... hvarföre blef icke samma fröjd äfven mig förunnad! ... Hon dolde ansigtet i sina händer. Arma Sylvia ! mumlade abben med låg röst. vHvilket mod ! Ni har förut vägrat emottaga min vänskapp, sade Therese vemodigt, och likväl är det er ädla tillgifvenhet, edra stora uppoffringar som förskaffat mig den lycka jag hädanefter kommer att njuta . .. säg, huru skall jag kunna bevisa er min gränslösa tacksatthet? Och innan Sylvia hann draga sig tillbaka voro Theröses armar omkring Hennes hals, och den rena unga flickans läppar på den fallna qvinnans skön panna. Dansösen slet sig hastigt ur den systerliga omfamningen. ,Min fröken, sade hon ödmjukt och med tårfylld blick :. . en stackars flicka som jag förtjenar icke englars kyssar: so Alla de närvarande hade tårar i str de Villenetive fattade i sin tur-den djupt rodnaride Sylvias hand; Sr fal Vi lemna er nu, sade hon; min dotter behöfver hvila, jag qvarlemnar likväl en tjenare för att få snara underrättelser om devänver vi här qvarlemna. Farväl; ädla flicka; vi skola återse hvarandra, ty om ni också vägrar emottaga Thereses och de andras tacksamhet, : an ni icke motstå fru de Villeneuves. SMin goda Vänd, sade financeren, ,tillåt mig förena min ;.