Aftonbladet – 13 april 1855, sida 1

XI. BRÅDDJUPET. Vi vilja först följa Philip och den gamle stenbrytaren på deras underjordiska resa. Som vi redan sagt steg Salomon Hartmann raskt nedför den svigtande stegen för att så fort som möjligt uppnå Philip. En ny omständighet påskyndade ännu mera hans modiga nedklättrande. Lussan, hvars nyligen återställda arm ännu ej fullkomligt återvunnit sin fordna styrka, öfverväldigades plötsligen af en obeskriflig mattighet. Hans händer darrade och hotade att släppa stegens pinnar; fattad af svindel hängde han i denna ställning öfver afgrunden, under uppgifvandet af förfärliga nödrop. Salomon Hartmann förstod hvad som inträffat. Mod ! ropade han, phär är jag . .. håll er fast vid stegen ! Lussan lydde maschinmessigt, ehuru hans krafter oupphörligt aftogo. Stenbrytaren skyndade så fort som möjligt nedåt, han syntes ej en gång frukta att förlora jemnvigten, utan klättrade djerft på tills han ändtligen uppnådde den olycklige Pbilip. Hans första omsorg blef att taga ljuset ur hans hand som betydligt försvårade hans ställning, sedan fattade han omkring honom med kraftfull arm och stödde honom på detta vis tills han något återhemtat sig. Medan de innehade denna farliga ställning kände de en lätt ryckning på stegen, hvilken begge krampaktigt omfattat. -De tillskrefvo först slumpen denna omständighet, men stöten blef snart starkare, och slutligen så tydlig och känbar, att de genast förstodo det någon nere i djupet begagnade denna manöver för att fådem ur jemnvigten. Den bofven ser 1 hvilken förlägenhet vi äro,, hviskade Salomon, han har förmodligen