Aftonbladet – 13 april 1855, sida 1

dagar och till Stockholm Thorsdagar. nd STOCKHOLM, den 13 April. Under den mindre egentliga titeln Blick på Sverges utrikes politik under Gustaf II Adolf finner mani dag uti Svenska Tidningen en insänd afhandling om denne konungs deltagande uti det tyska trettioårakriget. Ändamålet med denna afhandlings offentliggörande just nu synes något dunkelt, så framt man icke får antaga, att det framsticker i slutet af artikeln, der författaren snför och med särskilt stil utmärker Gustaf Adolfs varnande betraktelser om vådorna af ärelystnaden hos regenter med mer än vanliga själsegenskaper och om fördelarne för ett folk att hafva konungar med vanligare själsförmögenheter,. Man må sätta huru stort värde som helst på de vackra sanningar och på den sjelfförnekelse, som den store konungen uttalade i dessa betraktelser, så vore det likväl en fullkomlig förvillelse att uti desamma vilja finna nyckeln till den utrikes, politik, som Sverge under hans egen regering följde. Hvad af denna politik företrädesvis kan hafva någon tillämplighet på den nuvarande lifsfrågan för Sverge, torde för öfrigt hellre böra sökas uti Gustaf Adolfs förhållande emot Ryssland och hans uppfattning af de vådor, som från det hållet hotade Sverges framtid, än uti historien om trettioårakriget och bans deltagande deri, ehuru lärorikt och ärofallt för bans minne äfven detta än är. Om Svenska Tidningens insändare genom anförande af konungsliga ord verkligen hade velat gifva sina läsare ett begrepp om hvad som just utgjorde den ljusaste glanspunkten i Gustaf II Adolfs utrikes politik och hvarigenom han, mera än genom något annat, gjort sig berättigad att af den efterverld, som för honom redan nu inträffat, i detta afseende erkännas för den störste af våra framfarne konungar, så hade insändaren visserligen bland de yttranden af denne konung, som historien förvarat, kunnat finna ett och annat, som varit vida mera betecknande för hans verkliga politik, än den nu anförda filosofiska betraktelsen. Insändaren hade t. ex.i detta afseende kunnat erinra, om huruledes Gustaf Adolf, under det fredsunderhandlingarne med Ryssland pågingo, skref till de svenska fullmäktige vid dessa underhandlingar: Så snart vårt krigsfolk der i landet är samladt, vilje vi icke längre låta draga oss vid näsan, som härtill skedt är. Eller huru han, sedan han sjelf ställt sig i spetsen för sina trupper för att kasta ryssarne tillbaka från Östersjön, ifrån Finland skref hem till sin moder och rådet: Aterfinge BRyssen Nöteborg eller Ivangorod eller ock begge, och framdeles lärde känna sin makt, sjöns beqvämlighet och de många fördelar af strömmar, sjöar och stränder, som han ej kunnat eftersinna eller rätt. nyttja, då kunde han icke allenast angripa Finland på alla orter, och bättre om sommaren än om vintern, hvilket han hittills icke förstått, utan ock anseende till sin stora makt uppfylla Östersjön med fartyg, att Sverge skulle vara i ständig fara; tilläggandei samma bref, att han sjelf vid Newa (der Petersburg nu står!) besett lägenheten och funnit huru nödig en säker gräns mot Ryssland vore. Eller huru han om Rysslands sträfvande att få fast fot vid Östersjön skref till vännen Axel Oxenstjerna: Får hin Håle en gång foten väl i förstugan, så tränger han sig också snart in i sjelfva huset. Eller huru han icke afslutade freden i Stolbowa på andra vilkor, än att han i sitt tal till ständerna vid deras första sammanträde efter fredsslutet kunde säga: Det är ej den ringaste bland de välgerningar, som Gud Sverge bevisat hafver, att Ryssen, med hvilken vi af ålder lefvat i ett ovisst tillstånd och en farlig belägenhet, nu måste till evig tid släppa det rofhus, hvarifrån han oss tillförne så ofta oroat hafver; han är en farlig granne... och kan ställa stora härar i fältet; nu kan denne fiende ej utan vår goda vilja komma med en båt i Östersjön; de stora sjöarne Ladoga och Pejpus och Narwiska ån, trettio mils breda moras och starka fästningar skilja oss irrån honom... Ryssland är nu stängdt från Östersjön . . . Och förhoppas jag till Gud, att det härefter skall blifva Ryssen svårt öfver den bäcken att hoppa. Att det tyvärr icke blef för evig tid, som ryssen den gången släppte sitt rofhus,, och Er RN An uden sa satteliter en