Aftonbladet – 7 april 1855, sida 3

mäste göra, från döt bakuti ryggsidan belägna båokenet; hvilket nödvändigt måste gifva en alldeles falsk föreställning om djurets totalutseende; Vid jemförelsen med de fötter och hufvuden, som finnas qvar, visade sig att alla oljemålningarne hafva alltför korta och låga fötter, alltför stort hufvud, en alldeles origtig form af näbben 0. s. v. Deremot fann han att de gamla, plumpt och illa gjorda konturteckningarne i alla dessa hänseenden voro vida mer tillförlitliga. Han företog sig således att efter alla förhandenvarande uppgifter, figurer och lemnivgar af dessa foglar, uppgöra nya teckningar, som voro korrigerade i anatomiskt hänseende och i anseende till proportionerna, då han erhöll figurer, som uppenbart hade utseende af de strutsartade foglarne. Meddessa öfverensstämde nu nästan allt, storleken, oförmågan att flyga, bristen på stjertpennor, fjädrarnes beskaffenhet m. m. Alla de utdöda arterna egde dock en ganska stark baktå, hvarigenom de tyckas afvika från strutsarne, som sakna baktå; men denna olikhet försvinner, då en verklig, ehuru något mindre baktå finnes hos ett ännu lefvande fogelslägte, som tillhör strutsfamiljen, nemligen slägtet Apteryx, hvaraf vi nu känna trenne arter på Nya Zeeland. Det synes alltså som om de utdöda arterna verkligen skulle utgöra en egen grupp, som närmast är beslägtad med strutsarna. Det tyckes väl kunna vara föga vigtigt att veta, huravida dessa utdöda arter varit närslägtade med dufvor, strutsar eller andra foglar; men sä är det icke. I alla händelser utgöra de en från alla nu lefvande fogelformer afvikande, äfven från den egentliga strutsen väl karakte-iserad grupp, som är alldeles egen för de tre små, för sig sjelf liggande Maskarenbas-öarne. De utgöra säledes en verkligen typisk och karakteristisk djurform för dessa öar, som föröfrigt äro temligen fattiga på landtdjur och icke hafva några andra serdeles egna djurformer. De kunna således, jemte andra geologiska förhållanden, en gång bli vigtiga bevis för eller emot dessa öars forntida sammanhang med kringliggande verldsdelar, t. ex. med det ännu föga kända Madagaskar, och just den :omständigheten att dessa foglar icke kunnat flyga och således ej kunna hafva kommit dit frän andra, genom vatten afskilda länder, göra dem till mionesmärken af en i forntiden förgången större kontinent, hvaraf nu endast några bergstoppar stå öfver vattenbrynet. Som bekant är försiggår fiskarnes fortplantniog merendels genom romläggning och endast undantagsvis .ramföda vissa grupper lefvande yngel. Ett nytt exempel i sistberörde hänseende, som likväl -genom flera olikheter skiljer sig från de förut kända förhällanderna, har nu kommit till vär kännedom. Agassis har nemligen, i Sillimans American Journal anfört, att han från Jackson erhällit underrättelse om, att en fisk, närslägtad med sparaideraoa, blifvit fångad i San Sölida Bai i Kalifornien, hvilken, dä den öppnades, befanns innehålla lefvande ungar af ovanlig storlek. Dä Agassiz betviflade underrättelsens sanningsenlighet, föranstaltade han att flera i sprit förvarade individer blefvo honom tillsända, och fann han vid deras noggranna undersökning den meddelade uppgiften till alla delar riktig. Till sin förvåoing upptäckte han nemligen, vid fiskens öppnande, nära ryggen, en lång, violett säck, så genomskinlig, att han genom densamma tydligt kunde observera ställningen, formen och färgen på en mängd små fiskar, hvilka voro hvarandra fullkomligt lika. Säcken var indelad i ett antal rum, hvilka genom stora öppningar hade sin utgång i säckens undra del. Denna säck synes endast vara en utvidgad del af detnedra ersarium och de små rummen bildades genom veck derpä. I hvart och ett rum var-en unge innesluten och liksom omgifven af en hinna, samt voro alla till besparande af rummet så placerade, atthvarannan hade hufvudet vändt framåt och hvarannan bakåt. Antalet af de i säcken befintliga ungarne synes variera. Jackson hade räknat 19. Hos de till undersökning insända exemplaren påträffade Agassiz endast 8 eller 9, men då fiskarne förut voro uppskurna, anser han troligt att en eller annan unge kunnat förut utkomma. Hvad som särdeles ädrager sig uppmärksamhet, är de unga djurens storlek i förhållande till de fullt utbildades. I ett exemplar af Embiotoca Jacksonii, 10!, tum längt och 4!, tum bredt, befunnos ungarne vara 3 tum långa och 1 tum breda, samt i ett exemplar af Embiotoca Carigi, 8 tum långt och 3!, tum bredt, voro ungarne 2, tum långa och 7, tum breda. Med anledning af denna storlek trodde Agassiz till en början, att fiskynglet, liksom affödan af Opossum, kunde gå ut ur säcken och sedermera ätervända i densamma, men vid en noggrannare undersökning af deras läge och fiera andra omständigheter, blef han öfvertygad om att sä ej kunde förhälla sig, och att ynglet, som Jackson fann så lifligt då det släpptes i ett Ambar vatten, vid detta tillfälle för första gängen kom i beröring med det element, hvaruti de sedermera borde lefva. Agassiz anser det likväl icke vara tvifvel underkastadt, att vattnet intränger i marsupialsäcken, emedan ungarne voro försedda med fullt utbildade gälar. Uugarne af Embiotoca äro således före deras framkomst tre till fyra gånger större än ynglet af Promotis vii upphunnen ett års ålder och let är i detta hänseende dessa fiskar i hög grad afriva från alla hittills kända arter af samma djurslass, hvilka föda-lefvande ungar. I afseende på den inhemska zoologiska litteraturen omnämndes att professor Nilsson genom det nyligen komna tredje häftet af 4:de delen Skandinaviens Fauna, ionehållande slutet af fiskarne, fullborlat detta förtjenstfälla och välbekanta arbete, hvar genom vår vertebrat fauna fullständigt blifvit utredd. Säsom författadt på svenska språket, i en klar och ättfattlig stil, har detta arbete redan i betydlig män spridt hågen och intresset för studium af de djur, iom jemte oss bebo den Skandinaviska halfön.