Aftonbladet – 7 april 1855, sida 2

styckning, innan Sverge skulle våga att bryta med det både fruktade och beklagligen på vissa håll möjligen äfven älskade ryska väldet likasom det icke utan alla prötokoHeller manifestationer på förhand vore en oafvislig följd, om Europa öerkligen på allvar väpnar sig mot Ryssland, att afsigten måste väta någon annan än att försäkra sjöfartens frihet på Donau och i Svarta hafvet, samt undandraga Ryssland dess sjelftagna supremati öfver den kristna befolkningen i Orienten, d. v. s. att striden då skulle gälla något mera än de välsignade fyra punkterna, hvarom man nu högtidligen konfererar i Wien, och på hvilka våra fredsvänner quand-måme dagligen rida upp i Svenska Tidningen, för att bevisa orimligheten af Sverges deltagande i en kamp, som icke det ringaste angår oss. Och i detta sistberörde påstående har man i insändarens omdöme fullkomligen rätt ; men derom är nu icke fråga. Insändaren har städse varit bland dem, som både enskildt och offentligen vid riksdagen prisat konung Oscars kloka politik att, innan frågan fått en utsträckning utöfver dess orientaliska betydelse och utöfver de f ra punkterna, bibehålla neutraliteten, och han har således uppriktigt deltagit i tacksägelsen för den förklaring, som i detta bänseende af H. M:t afgafs före krigets utbrott och innan man ännu kände dess mål, emedan det är hans öfvertygelse att, om detta icke skett, Sverge möjligen redan och i otid varit inveckladt i äfventyren af ett krig, som gjort Ryssland föga eller intet indre fruktansvärdt för Europa, och i sina resultater gagnat css tillingenting. Insändaren går nemligen t. o. m. så långt, att om Rysslands hufvudstad flyttades från S:t Petersburg till Konstantinopel, detta skulle för Europa vara mindre vådligt (?) och snarare ledande till förflyttning af hel: väldet in i stamlandet Asien, än bibehållande af status quo i norden och Rysstands inkräktningar åt vestern. Men just derföre är det vi desto heldre önska och hoppas, att det nuvarande kriget må erhålla en större utsträckning och ett större mål; och det är just emedan detta mål icke kan vinnas utan Sverges biträde, som vi anse det vara en pligt af Sverges regering och folk att icke undandraga sig de uppoffringar, som erfordras för ett sådant. Af denna uppfattning af frågan om krig eller fred följer också att insändaren hvarken fordrar eller önskar att Sverge och Norge skoa kasta sig in i kriget förr än, efter öfvergifvandet af de fyra punkterna, icke blott England och Frankrike, utan äfven Osterrike, förklarat och börjat kriget samt Skandinavien sålunda erbjudes en allians med dessa makter, mot de garantier för allvaret af deras förebafvande, som betryggar Sverges financiella möjlighet att aktift deltaga i kampen och ställa horoskopet för inskränkning af Rysslands makt ej mindre åt södern än i Östersjön. Och förr än detta nya moment inträffat lärer det väl icke heller kunna vara stormakternas hvarken intresse eller önskan att vi inveckla oss i kriget, då nemligen :de väl utan någon vår medverkan eller några oss försäkrade subsidier lära sjeltva kunna tillkänpa sig så mycket som de för närvarande uppställda fredspunkterna omfatta, och de väl ej lära kunna begära att Sverge, ensamt dem till behag, skall villigt offra sina söners blod. Sådan är, efter insändarens förmenande, den ståndpunkt Sverges regering her att i denna högvigtiga fråga intaga och som vi allt hitintills hoppats att hon verkligen intagit. Den är både europeisk och svensk. Den öfverensstämmer både med en klok politik och med de skandinaviska folkens heder. Att deremot föra ett sådant språk som Svenska Tidningen, nemligen att först och främst påstå, det värt land är så eländigt rustadt, att det icke kan föra krig, och att dernäst och det oaktadt såsom vilkor fordra hvad som under närvarande förhållanden måste anses såsom en orimlighet, nemligen att stormakterna skulle främst 1 sitt protokoll dekretera Polens återställande — en fråga, deri en af dem är så djupt intresserad — det kallar insändaren fortfarande oförskämdt, äfven om detta ord ej skulle finnas i Svenska Tidningens dictionnaire. Det betecknar emellertid just hvad insändaren menar, och hans välsklingsord, hafva alltid varit och komma alltid att blifva sådana som närmast återgifva hans tankar, emedan han ror orden vara till för att uttrycka dessa och cke för att dölja, dem. Riksdagsman.