Aftonbladet – 7 april 1855, sida 2

Min son, då du läser dessa rader, som jag skrifvit på min dödsbädd, skall du redan veta den dystra hemlighet som jag under hela mitt lif oupphörligt sökt dölja. Adel och rätttänkande som du lofvar bli, måste du hata och förakta mig sedan du erfarit min vanära; men af fruktan att slumpen eller något främmande intresse framdeles skulle kunna uppdaga den olyckliga sanningen och skoningslöst kränka dig i dina heligaste känslor, föredrar jag att sjelf förklara dig allt, genom papperen i detta skrin. Må du då sjelf bedömma brottet och derefter afpassa förlåtelsen!... Och nu, min son, min högsinnade Philip, nåd, nåd för din brottsliga mor! Om du visste med huru många grymma lidanden hon pliktat för sitt fall!... Är icke det redan ett gränslöst straff att dö så här ung, att lemna dig, dyra, älskade barn, just då du bäst behöfde hela min ömhet? O, min son, jag besvär dig, .förbanna mig icke, förakta mig icke! Gif mig en liten plats i ditt ädla hjerta, ty döden renar, och din arma mor dör! Jag önskar att verlden aldrig må erfara denna hemlighet, ej att jag skulle vilja tillnarra mig en aktning, hvilken jag ej förtjenar, utan emedan skandalen ännu mera skulle öka mitt fel inför mitt eget samvetes domstol. Sådan är min vilja; men vågar jag väl uttrycka en önskan framför min son, min domare? Men, Philip, om du ej skulle betrakta de omständigheter hvilka omgifva din börd, sedan du blifvit man, med samma ögon som jag, om du kanhända skulle känna något högmod öfver att hafva en mäktig konung till far, eller, ty man bör förutse allt, om den man, hvilken förhållandena gjorde till min make, ruinerade dig, och du skulle behöfva