Aftonbladet – 5 april 1855, sida 3

mom templet, minns den heliga texten: Lyd stormästaren, såsom vore han Gud sjelf... Ers högvördighet vet att låset går upp då man trycker på en viss hemlig fjäder, och jag har flera gånger sett huru chevalieren burit sig åt. Men här på gatan kunna vi icke... Ni har rätt. Abbe de la Croix kastade sina blickar på de omkringliggande husen. Kaffeer fattades ej heller på den tiden, ehuru de ej voro lika talrika som nu, men en så allvarlig person som tempelherreordens vördige stormästare kunde ej geroa visa sig på ett dylikt profant ställe. Snart fick han likväl sigte på ett gammalt hus, hvilket förut förmodligen varit kloster, ehuru denna byggnad redan längesedan upphört vara Gudi helgadt; en öfver porten upphängd skylt utvisade att det numera tjenade till bollhus. Abbån gick in i en lång gång hvilken ledde till huivudsalen; Laurent följde honom. Bollspelet, numera alldeles öfvergifvet, hade redan under Ludvig XVI förlorat mycket af sin fordna ryktbarhet. Den tid var förbi då Paris hela befolkning ifrån adelsmannen till skolgossen dagligen samlades i särskilda till detta nöje bestämda lokaler, för att derstädes mäta sig med hvarandra i skicklighet och vighet; pre qvarter hade då ett eller flera bollhus, Dessa etablissementer förföllo småningom i hufvudstaden; i vissa provinsstäder bibehöllo de sig längre, och man känner all. mänt för hvilka stora bändelser det i Versailles några år sednare blef skådeplatsen. Paris räknade numera endast åtta eller nio, i dag alldeles försvunna eller använda till andra ändamål. Deti hvilket vi nu införa abbån och hans följeslagare var ett af de förnämsta. Det bestod af ett götiskt kapell, hvars höga hvälfda tak endast med stor svårighet kunde uppnås af bollen: De ovala fönsternas rutor