Aftonbladet – 5 april 1855, sida 3

Något om den föreslagna Enkeoch Pupillkassan för klockare, folkskollärare m. fl. (Insändt.) Hos redaktionen af tidningen Aftonbladet, som alltid nitälskat för billighet och rättvisa, anhålles ödmjukast om plats, när utrymmet det tillåter, i bladet för följande: : Nå äntligen! Efter sju sorger och åtta bedröfvelser har det behagat regeringen att besluta, huruvida den ville sanktionera det försiag till reglemente för orgelnisters, folkskollärares, kantorers och klockares i Sverge enkeoch pupillkassa, hvilket af deriill från alla rikets stift valda ombud uppgjordt och med för kommittenterna ej obetydliga kontanta utgifter förenadt, för snart tre (säger 3!) år sedan förhoppningsfullt inlemnades, sedan det med uppmuntrande bifallsord understödts af d. v. chefen för ecklesiastikdepartementet, hr statsrådet Reuterdahl, som till och med då förskaffade de deputerade ett statsanslag af 66 rdr 32 sk. bko till bestridande af de för mötet i Stockholm nödvändigaste allmänna utgifterna. Nä väl! hittills gick allt bra. Visserligen började man slutligen fundera öfver orsakerna till det långa dröjsmålet med den der sanktionen in spe; men dä under tiden flera andra korporationer, säsom ångmaschinisters m. fl., uppgjorde och genast utan minsta omväg eller prut fingo sina pensionsreglementen äfven fastställda; underhölls ändock hoppet. Men huru förvånad blef man ej att nu finna, det regeringen, i anledning af så väl samtliga konsistoriernas som presteståndets vid nästlidne riksdag emot förslaget framställda väsentliga anmärkningar, vägrat lemna den begärda fastställelsen. Att konsistorierna, vid deras formella tillfrägan för ett par är sedan, tillstyrkte och förordade saken och det utarbetade förslaget, är dock allmänt bekant; att presterna, som dessutom — besynnerligt nog! — nu vid riksdagen äfven skulle tillfrägas i en sak, som hvarken angick dem eller med fog kunde befaras ingripa på deras myndighets område, skulle kunna afstyrka den goda saken, är mer än förunderligt och länder dem till föga heder. Mähända skulle den oförklarliga orsaken härtill kunna sökas i deras förlätliga harm öfver att ej sjelfva kunna få sin pensionsfräga utagerad! Ho vet? Säkert är det då ätminstone, att de skola vara med öfverallt, så i rädkammaren som i folkskollärarnes enskilda angelägenheter — och ändä klaga de öfver bristande tids! Emellertid är det ändä bra härdt att ifrågavarandej tillbakasatta kår skall, såsom ett enstaka obarmhertigt undantag, nekas att för sina efterlemnade enkor och barn afsätta en besparad styfver, då staten dessutom så styfmoderligt betalar den, att flertalet af dess medlemmar har det sämre än mången ogift gårdsdräng. Såsom ett litet bidrag — intressant nog — till bevisen på konseqvensen i regeringsbesluten, torde ej böra lemnas oanmärkt, att erkestiftets ifrågavarande tjenstemäns för 5 är tillbaka inlemnade pensionsförslag ej kunde vinna regeringens afseende, emedan man borde inkomma med ett gemensamt för hela rikets orgelnister, folkskollärare, kantorer och klockare. Nu äterigen, när så är gjoråt, duger ej heller detta, utan nu fordras att man ånyo skall inkomma stiftsvis, I sanning, man vet icke hvad man skall tänka om alltsammans. Insändaren, numera uttröttad af de oupphörliga hinder som fabricerats för ifrägavarande sak, hvarpå säväl han som mänga andra hans kamrater (af hvilka flera redan gått bort, utan att deras efterlefvande värnlösa fått njuta frukten af deras för saken gjorda ganska kännbara pekuniära uppoffringar) nedlagt både tid, arbete och penningar, ämnar åtminstone icke vidare onyttigtvis tillsätta mera deraf för ett ändamäl, som han tills bättre tider anser förloradt.