Aftonbladet – 5 april 1855, sida 3

behålla hvad de tagit, naturligtvis befinna sig syn nerligen väl je. Det synes från begynnelsen vara bestämdt igenom oföränderlig lag för tingens ordning, att på vår jord skola finnas fattiga och rika, höga och låga, befallande och lydande, mer eller mindre rikt begåfvade med förståndets eller snillets egenskaper, eller krafter och skicklighet för lönande verksamhet. Med de olikheter i förhållanden som deraf uppkomma måste vi med undergifvenhet låta oss nöja, ty ej jämnas de, förnufisoch rättsenligt, derigenom att den fattige med väld beröfvar den rike hvad denne redligen förvärfvat, den lydande trotsigt uppsätter sig mot den som enligt mensklig ordning är satt att befalla öfver honom; den skicklige och idoge arbetaren tvingas att af lönen för sin verksamhet afstä mer eller mindre till den, hvilken ej ens förmår eller förstår att bereda sig utvägar till sitt lifs uppehälle. Men den likhet för menniskorätt lärer dock ej böra förnekas, att uti ett väl inrättadt samhälle icke någon skall betungas med åligganden eller är berättigad att göra anspråk på bättre fördelar, än som böra vara förenade med den ställning och de förhällanden i hvilka han sig befinner, eller att den, som bättre lottad är, skall deri finna merel att till gagn för sig få afleda bördor, hvilka det tillhör honom att bära, för att än mer trycka på redan nedböjda skuldror. Männe ej den c vilisation, hvaraf vi berömma 0ss, bör riktas derhän, att samhällslagar och inrättningar så mycket som möjligt mä lämpas efter detta syfte säsom närmast öfverensstämmande med ursprunglig sanning och rätt. Det är egentligen under sådana åsigter som jag tillåtit mig att förneka rättsenligheten af den nya principen för stängselskyldigheten i värt land, i motsats till grunder, på hvilka våra åldriga lagar hvila. Jag finner att jag redan blifvit vidlyftigare än jag det önskat och min afsigt varit, och som jag ej gerna vill räknas till dem, hvilka, begåfvade med en outtömlig rikedomskälla af ord, ej göra sig reda hvarföre de skulle upphöra att orda, sedän de en gång gjort början dermed, så slutar jag härmed alldeles tvärt :f under önskning, att den för vårt land, med der befintliga egendomliga förhållanden, sannerligen vigtigare stängselfrågan, än den af mången ansetts vara, ej må, dä den omsider blir föremål för slutligt afgörande, finnas under sä mångårig och mångfaldig behandling hafva blifvit försatt i den förveckling, af hvad som egentligen hörer till principen och det mer, som angår dess tillämpning, jemte åtskilliga andra ämnen hvilka ej ega sammanhang med någondera af de förstnämde, att det hela mä liknas vid en intrasslad garnhärfva, hvilken svårligen låter reda sig annorledes, än att alla trådarne deri måste sönderslitas. Stockholm den 3 Mars 1855. Gabr. Poppius.