Aftonbladet – 5 april 1855, sida 2

iomönstringen för Året af Skellöfteåpastorats beI d tcingspligtige ynglingar, Länets köfding behagade fter vanligheten i egen person förrätta mönstringen, ch hade han att här glädja sig åt en både talrik och ;fnadsfrisk ynglingaskara. Högst få behöfde kasseas. Äfven i är hade väl nägra legt annan man i itt ställe, likväl voro dessa jemförelsevis högst få. allmänhet rådde godt mod bland dem alla; få de å mot ryssen, så hafva vi fullt skäl att hoppas, att e skola visa sig som värdige ättlingar af tappre der. ee nn — Hr presidenten Poppius har hos redak: ionen begärt rum för en skrift, som återfin1es längre ned i bladet. Vi hafva ansett oss å mycket heldre böra uppfylla hans önskan, som uppsatsen afser att lemna en förklaring öfver ett hr presidentens yttrande i stängselrågan, vid landtbruksmötet i Norrköping, hvilket yttrande varit föremål för kritik i Aftonoladet. Vi anhålla endast att dervid få foga ett par korta erinringar. Hr presidenten har behagat gifva oss en liten skrapa för vår förmenta brist på opartiskhet eller aktning för andras meningar, i .:et vi, då vi på enträgen begäran i bladet aftryckte ett votum mot den af Ständerna föreslagna stängselstadgan, af hr grefve Cronstedt på Fullerö, dervid tillade att vi trodde oss böra efterkomma uppmaningen, på det ingen måtte säga att vi afslagit den endast af fruktan för ovederlägglighetea af de deri anförda argumenterna. Vi måste dervid erinra, att då tidningarnes ändamål i första rummet är att gifva allmänheten kännedom om tilldragelser, ej att öppna en tummelplats för skriflystna insändares stridiga meningar, så måste hvarje tidningsutgifvare sjelf förbehålla sig att bestämma det utrymme han kan egha åt insända uppsatser. Hvad särskildt den ifrågavarande skriften angår, så få vi fästa hr presidentens uppmärksamhet derpå, att ehuru dess författare gifvit sig min ai att föra det mindre jordbrukets talan, så hafva likväl redan flera mindre jordbrukare uppträdt offentligt för att just i det lilla jordbrukets intresse gendrifva hans åsigter, och företaget att i hvarenda socken i hela Westmanlands län organisera petitioner från allmogen mot sanktion af Ständernas beslut torde ej heller aflöpa utan allvarsamma protester från allmogens egen sida. Såsom ett stöd för den gamla stängselgrundsatsen, nemligen att hvar man skall hägna om sin egendom, anförer äfven hr Poppius det gamla argumentet, att man måste freda sina tillhörigheter genom dörrar och lås, om man vill påräkna att ha dem fullt i fred. Men man förgäter härvid i allmänhet att det ej är inläsningen som ger en högre helgd åt eganderätten. Stöld är stöld lika mycket om dörrarne som innesluta godset äro lästa eller icke, ehuru uppbrytandet af lås eiler annat inbrott, för sjelfva våldets skull, anses förtjena ett strängare straff. Såsom bevis derpå erinra vi endast att stöld ute på marken, utan afseende på hägnad, efter Missgerningsbalkens 43 kap. är tvebötesbrott och att stöld af lösa kreatur är urbota. Att stölden sker gerom osjäliga kreatur, som insläppas eller genom försumlighet inkomma på andras egor och förstöra der. befintlig egendom, kan ej upphäfva intrångets brottsliga beskaffenhet, och: det finnes i vår tanke ingen förnuftig grund hvarföre, då en: man är ansvarig för den skada som föröfvas af barn eller icke tillräkneliga personer under hans målsmanskap, ieke samma ansvarighet äfven skulle gälla i afseende på de ofta vida större skador som föröfvas af hans kreatur. I slutet af sin uppsats begagnar hr presidenten det argument, som genom sin sentimentala och skenbart kristliga lydelse fått myckenston för sig, nemligen att om en stor egendom omgifves af små jordlappar, så fordrar billigheten mot de sednares egare, att dessa ej skola betungas med skyldigheten alt hindra sina få kreatur från åverkan på den rike och mäktige grannens egor, hvilken derföre borde sjelf inhägna dem, emedan han har nyttan deraf. Men det låter ju l.ka så väl tänka sig, att backstugusittaren eller den lilla torparen har en liten trädgård eller plantering, som utgör hela hans uppehälle, och som han efter samma grundsats skulle bli skyldig att sjelf skydda mot den rike magnatens många och sora kreatur. Är detta kristligt eller ens mensklig:? Öch om en stor possession skulle omgifvas af en mängd små, så måste ju de små i alla fall stänga sinsemellan, och detta lärer väl i skogfattiga trakter ej aflöpa utan kännbara uppoffringar... I Vi skulle hafva mycket att tillägga rörande denna punkt. och ett par andra i hr Poppi skrift, men då denna redan i sig sjelf är till räckligt lång, våga vi icke för denna gång längre sysselsätta våra läsare med den redar laå ofta ventilerade stängselfrågan.