Aftonbladet – 4 april 1855, sida 2

var ni, som, då Philip de Lussan och jag för någon tid sedan gingo vilse här nere, hade den artigheten att visa oss rätta vägen genom en Janternas bärande framför 0ss? Meådard svarade omärkligt med ett jakande tecken. Nåväl då, menniska, trollkarl eller djefvul, skulle ni icke vilja vara god och visa mig samma tjenst nu igen? Jag erkänner uppriktigt att jag skulle ge ut allt i verlden för att komma härifrån.s Nytt jakande tecken af Mådard. Huru! Ni samtycker verkligen att hjelpa mig ut härifrån ? utropade abben gladt. Hvad ni är god. Kom då! Jag är färdig ... Hämnaren stod tankfull qvar. Efter en stunds förlopp sade han med sönderslitande röst: Therese! Theresel, Han böjde hufvudet mot bröstet och stora tårar rullade utefter hans magra kinder. Abben stod försagd och betraktade hålornas dystra invånare; hvarje spår af fruktan hade numera försvunnit. Om det är fröken Thåråse de Villeneuve ni menar, så kan ni troligtvis gifva mig någon underrättelse om henne; det är ju ni som enleverat henne ur Val-de-Gråce, eller hur?s Förlorad . . . borta... . svarade Mådard och skar tänderna. Han började nu häftigt gå af och an, men alltid på samma fläck, likt ett vilddjur, hvilket blifvit inspärradt i en för trång bur. Småningom lugnade han sig något och återtog sin första plats framför abben; men antingen: var han oförmögen att uttrycka sig eiler misstrodde han ännu ChaVigny, ty ban framhärdade i sin tystnad. Hör på, min kära vän! Om ni verkligen ämnar hjelpa mig bärifrån, så ber jag attdet måtte ske snart; de här satans hålorna roa mig ganska medelmåttigt. (Forts.