Aftonbladet – 4 april 1855, sida 2

öfverallt! ... Ack, om en viss fru ändå kunde se er i den der nya rolen!..., Den stackars Öhavigny nedböjde sitt hufvud; han var blek af skam, vrede och raseri, men detta oaktadt drog han oförskräckt på tåget . . . 6 oo RR KR t Vid nattens slut lemnade de falska myntarne verkstaden, och abbån blef ensam. Lampan upplyste endast svagt de öfvergifna städen, den slocknade smältugnen, och de orörliga präglingsmasthinerna. Filarnes gnisslande och hamrarnes bultande efterträddes af de underjordiska gångarnes graflika tystnad. Ehuru den arme Chavigny var öfverväldigad af trötthet, glömde han alldeles att lägga sig på den åt honom bestämda halmbädden, utan öfverlemnade sig sittande åt sina dystra tankar. I början hoppades han kunna fly. Bullret efter de tre tjocka portarne, hvilka de falska myntarne vid deras försvinnande omsorgsfullt stängde, bevisade honom likväl omöjligheten att undkomma denna väg; men han sökte i det ställe de springor i muren genom hvilka han och Philip först upptäckt detta ställe; olyckligtvis var hvarje försök till räddning äfven på detta håll outförbart. En ny och tjock mur var uppförd framför den gamla; flera dagar och flera personer hade varit nödvändiga för att nedrifva denna nya stenmassa. Till och med om Chavignys styrka och tid tillåtit honom utföra detta jettearbete, skulle han troligtvis hafva tvekat att ånyo utan vägvisare väga sig in i dessa förfärliga gångar, hvarest han redan två gånger förut nära tillsatt lifvet. Här satt han nu sorgsen, modlös och förb:nnande sitt olycksbringande lättsinne. Den förödmjukelse, till hvilken Bonnards uppfinningsrika hat dömt honom, uppfyllde hans