Aftonbladet – 2 april 1855, sida 3

Jay jal utropade fru deVilleneuve, mitt stackars barn är sjukt... hon har feber... hon yrar... Men i afton, i morgon skallhon åter vara bra... Förlåt henne, mina herrar, jag; vill föra henne till sitt rum. .. Kom, min Pherese; kom min älskade dotter... Hvarför ser du så på mig? Hvarför darrar du så? Hvad har du väl att frukta hos din mor!.. Hon ville omfatta den unga flicka med sina armar, financieren skyndade att stödja henne på andra. sidan, men häftigt lösgjorde fherese sig från deras omfamning; med vild förtviflan utropade hön: . sOmfamna mig ej, rör mig ej!.. Min far, min mor, jag är ej längre värd att emottaga edra smekningar... aldrig, aldrig!.. jag är förbannad ! Med dessa ord störtade hon in i ett angränsande rum; HBerr och fru de Villeneuve skyndade efter, Pet dröjde ej länge innan abbedissan förenade sig med dem. Med döden i hjertat stannade Philip ensam i salongen jemte chevalieren. nder stigande oro afhörde han den unga flickans genomträngande skrik, moderns heta snyft: mingar och faderns högljudda jemmer. Snart försvagades ropen, slutligen tystnade de! alldeles. Örörlig med tårfyldt öga lyssnade Philip ännu; herr de Lussan närmade sig honom. Det skulle vara orätt af oss, sade han sakta, att dröja här längre. Vår närvaro kan :besvära de olyckliga föröldrarne.. Låtom oss gå, min herrc; sednare få vi återvända hit för att erfaia om det arma barnets tillstånd förändrats. Säg, min herre; utropade Pbilip liksom uppvaknande, tror ni ej att ThEreses sinnesförvirring är alstrad. af ett tillfälligt illåmående... ett feberanfall; som-ej skall qvarlenina några spår?s .