Aftonbladet – 2 april 1855, sida 3

djupaste stenkolsgrufvor hafva af honom försök blifvit anställde med 2 pendlar, hvarigehom man kunnat utröna skilnaden mellan den på grufvåns botten -och vid sjelfva jordytan verkande tyngden. Han fann genom dessa försök att tyngdkraften vid ytans botten var Ygiov större än vid ytan, och att jordens medeltäthet eller specifika vigt är 5,85 gånger större än vattnets. Då man med teleskop betraktar planeterna Jupiter och Saturnus, varseblir man på båda strimmor och fläckar af olika färg och ljusstyrka, men hvilka äro underkastade förändringar. För att förklara dessa har man i -ållmänhet antagit, att de båda planeterna voro ompgifna af en fät! atmosfer, hvari molnmassorna bildade hela bälten, och mån har till och med ansett sannolikt, att sjelfva planetytan icke ens kunde bli synlig genom de täta molnen. Rörande dessa anmärkningsvärda företeelser har Nasmyth utvecklat en ny åsigt, hvarvid han tager de båda planeternas kosmogoni och derås nuvarande sannnolika tilllstånd med hänseende till temperaturen i betraktande. i Nasmyth har angående månytan och dess bildande antagit, att förmågan att qvarhålla värmet vore -afhängig af planetens massa, men utsträlningsförmågan af dess yta, och emedan den förra ökas som kuben af plane tens diameter men den södnare endast söm qvadraten, så borde deråf vara en gifven följd, att den tidslängd, som behöfdes wan planeter af så stor massa som Jupiter och aturnus hunnit afkylas från sitt ursprungliga smältningsoch glödgningstillstånd till en temperatur, som tillät den oceaniska massan att nedfalla och qvarblifva på deras yta, imåste blifva oändligt större än den varit för en jemförelsevis så liten planet som jorden. Om de resultater, hvartill de geologiska forskningarne kommit med afseende på jordens ursprungliga tillstånd, tagas till ledning för bedömmandet af de öfriga planeternas, synes man genom fullföljande af denna väg kunna komma till en föreställning om Jupiter och Saturnus, Hvilken vore i stånd att förklara fenomenerna af deras närvarande utseende. Antages jordens ursprungliga smältningstillstånd och går man tillbaka till den tid, då oceanen, som förut existerade endast som ett ofantligt . dunstomhölje omkring jorden, började att tidtals och delvis edfalla på den småningom afsvalnade jorden, skall man finna en antaglig grund, hvarpå man kan bygga betraktelser öfver det närvarande tillståndet hos Jupiter och Saturnus, hvilka Näsmyth anser vara i ett tillstånd af upphettning, som är tillräckligt: hög, för att icke öndast hindra den oceaniska massans nedfallande; utaf äfven för att bibehålla den söm ett ofantligt dunstomhölje, hvilket är underkastadt oupphörliga rubbningar till följd af dess då och då skeende fruktlösa försök att nedstiga på planetens glödgade yta. i Oär en åskådare befunnit sig på planeten Mars ock betraktat jorden Vid döen period af dess dening, då, tll följd af värmets utstrålande i verlåsrymden; det jorden ömgifvande dunstomhöljet började nedfälla i förm af Btörtskurar på densåtitha, och då i SH sednäre lid innu -betydligare vattesmassor nedstörtade på jordens ännu tunna skorpa och des; hastiga hopkrympning åtföljdes af ofantliga förfyttningar på ytan och otaliga eruptioner af jordivnanpmäte:s smälta massa — så skulle kn otvifvelaktigt varseblifvitföreteelser, som ialla hänseenden liknat dem, zom Jupiter nu erbjuder. Det vill söga atf utider det den egentliga jordkroppeå undandoldes sfäet omsifvande dunstorshöljet, tillkännagafvo fig de väldsamma förändringar, som försiggingounder denna slöja, e döst såsom bälten eller remhor i Snö yta, i likhet med Hvad söm st ån Tun REL ae Dessa fäckar ipå ietens yta härröra utan tvifvel ar den vulplan kaniska materia, såsom aska, stenat Och dyHkt, som af xeqvatorialvulkanerna sannolikt sid efter annan uppkastas ända till -dunstatmosferens yttersta gräns. Häraf följa att man ej heller någonsin (kunnat skåda Jupiters gentliga planetkropp; samt att han otvifvelsktigt skall blisbeslöjad en Jång följd af århundraden. På Mars varseblifvåssvälock. fläckar och förändringar, men dezsa äro regelmässiga och bero på ett förvånande sätt af planetens årstider. Särdeles är -deita förhåliandet med-2:ne hvita, glänsande fläckar, hvilkas midt sammanfaller med planetens poler och Kvilka vexelvis erhålla en större eller srindreutsträckning, allt sorå-den ifrågåvarärnde olen närmar sig sin Vinter eller sin sommar. Om Saturnus är så upphettad, att hans blifvande ocdan fortfarande omgitver honom i dunstförm; är det icke omöjligt, aut endel af dessa dunster åflägsna sig till följd: af..särskilda elektriska eller andra förhållanden, hvari ringarne kilona stå till planeten, samt öfvergå i stelnad form och bildasen ny invid den gamla ringens inre kant. Härigenom kunde äfven det hvita sken, som särskilt utmärker :leana del-af ringarhe, förklåras. Frågan om tillvaron af bebodda verldar utom jorden, har under det sistlidna året blifvit behandlad af 2:ne: engelska vetenskapsmän, hvilka dock kommit till alldeles :motsatta resultat. FF sin afbandling om verldarnes mångfald har nemligen Whewell velat visa omöjligheteå deraf, att lefvande varelser kudde sinnas annorstädes än på jorden, hvaremot den berömde Brewster i sin skrift med titel: Mer än en verld, filosökens trosbekännelse och den kristnes hopp — framställt den motsatta åsigten. Huruvida jorden ensam är bebodd, är ingen ny fråga; redan det gamla Greklands Pythat len 2 mänaders kanponpad rå denna punkt. . Till före