Aftonbladet – 29 mars 1855, sida 3

AUUUT Ila sluta Utlal: AUC UTL CBE Ydlad :n ny förkastelsedom för enväldet? Hvad skulle man väl tänka om en princip, som hade lyckats omskapa och förderfva en ädel och högsinnad karakter? Alexander II är född den 29 April 1818. Dei var en orsak till glädje för hang mor, storfurstinnan Alexandra Feodorowna; hon kunde hoppas redan då att hennes gemål; som hon tillbad, skulle föreviga sitt hamn. Angående denne då ännu obet ;dlige storfurste, och okunnig om de stora värf som väntade honom, uttalade kejsaren den tillfredsställelse han kände öfver att ha fått en son, i ett bref till Augustinus, erkebiskop i Moskwa. Detta bref förtjenar citeras: Högvördige erkebiskop, jag har med en svag dödligs fruktan, men med en trogen kristens hopp sett let vigtigaste ögonblicket af mitt lif nalkas. Ösäker m hvad försynen hade bestämt åt mig, styrkte jag mitt-hjerta med religionens röst och väntade med undergifvenhet Guds vilja. Det har behagat försynen att låta mig njuta sällbeten stt vara far; den har bevarat både moder och son. Att uttrycka tacksambeten, obehöfligt inför den pm fånsgkar hjeran, är oeftergifligt för den som eraf är genomträngd. Det löfte, som jag skall be Mnöda mig att uppfylla, är att under åkallan af Alexander Newski (den nyföddes skyddshelgon) uppföra ett Hapell i kyrkan i Nya Jerusalem (ett kloster nära Moskwa). Det är ett svagt offer af en lycklig fader, som i den allsmäktiges hand anförtror sin ömmaste tycka, sin makas och sin sons öde. i Ni, eminens, vår ni min hjelp och min ledare vid uppfyllandet af en önskan, så dyrbar för mitt hjerta. Mä ifriga böner för modren och sonen uppsändas till nimrnelen vid foten af detta altare, upprest af en faders tacksamhet! Må den allsmäktige fö-länga deras lagar till deras sällhet, till souveränens tjenst och till faderseslandets lycka och fördel !...v Den unge furstens första barndom förflöt under modrens vård. Afundsjuk om de rättigheter som denna titel gaf,-henne, åberopade hon sig derpå för att sjelf uppfylla pligterna. Sedermera, då barnet började stamma, blef det efter bruket bland de stora i Ryssiand omgifvet af vårderskor och guvernaänter från de förnämsta länder i Europa; detta förklarar den lätthet och det behag hvarmed storfursten Alexander från sin första ungdom uttryckte sig på de olika. språkens Tyskan, ransyskan och ryskan voro likväl företrädesvis inpröglade hos honom. Modren och barnet. sågo ofta fadren bos sig. Nikolaus tog. sin son på knät och fogade sig villigt efter hans. smekningar. Framförallt :yckte han om att han presenterades för hos nom i en liten militärisk uniform. Han lät med ihärdigt tålamod honom exercera, rättade hans hållning, hans rörelser och plågade honom redan med-samma noggrannhet, som han använde mot de soldater, hvilka voro anförtrodda åt hans beföl. Den unge storfursten, säga de som lemnat oss. dersa uppgifter, tyckte icke särdeles mycket om detta slags lekar. Han föredrog dem som modren ledde; de öfverensstämde mera med hans veka lynne och hans föga heroiska. tycken. Kejsar Alexander dog i Taganrok; Nikolaus uppsteg på tronen. Från detta ögonblick började storfursten Alexanders roll blifva af vigt. Han tillades titel af cesarewitsch. eller presumtiv. tronföljare. Då Nikolaus emottog kroaan, och han fann sig föranlåten att afstå från det kanslersskap: som han i nio år innehaft vid Finlands universitet, så öfverlemnade han detsamma åt sin son. Han-medlelade detta beslutåt grefve Aminoff; då vice kansler vid samma universitet, i följande orlalag: är grefve Aminoff! Vi hafva, sedan vi enligt den sudomliga försynens beslut efter H. M. kejsar Alexaners, ärorik i åminnelse, frånfälle uppstigit på Rysstands tron, haft till en af våra första omsorger att, det vi egna vår omvårdnad åt storfurstendömet Fintad, sysselsätta oss med dess mniversitet, hvars välsäbg utgjort föremålet för våra önskningar under de id är som vi vid detsamma utöfvat kanslerens pligter. Önskande att öfverflytta på vår efterträ de sänslor, som vi ärft af vär höge broder för Finland ;ch dess universitet, hvars andra stiffärs han vår, och på samma gång oviljande : gifva åt denna institution tt prof på vår synnerliga välvilja, hafva vi till kanler för Kinlands universitet utnämnt HK. H. storrusten tronföljaren. Alexander Nikolaiewitsch, vår älskade son. Vid betraktande af att H. K. Höghets ålder ännu cke tillåter honom att uppfylla detta -embets pliger, bafva vi förordnat att vår:statssekreterate för finska angelägenheterna skall tillsvidare och tills ny befallning meddelas hafra detta uppdrag. Dä vi gifva er tillkänna vär välvilja genom denna uppmärksamhet, uppdraga vi er att meddela värt beslut ät universitetskonsistorium; som skall adressera sina hbemställningar och rapporter till H. K. H. storTursten tronföljaren. . Statssekreteraren skall blifva janbefalld att emottaga alla kanslerens befattningar, ått jafgöra de-frågor som tillhörardenna plats, under egen ansvarighet i H. K. Höghets namn och att un.dertecknå dithörande expeditioner efter följande formulär : I Hans Kejserliga Höghets storfarsten tronföljarens, känslerens för Finlands universitet namn, på ihögsta befallning. vv: Detta reskript var dateradt den 11 Januari 1826; storfursten ÅR var Sår. Det var en nog ung ålder för att blifva böjd till en så hög akademisk värdighet. Cesarewitsch -tog: emellertid sedermera icke destomindre utnämningen på allvar; vi skola e hvilket inflytande den utöfvade på hans 1f. Studietiden var inne; Nikolai son fattade hvarken bättre eller sämre än sina jemlikar hvad furstarne få lära; hans sinne var föga vändt åt böckerna, och hans lärare kunde i allmänhet icke räkna på uppmärksamhet från hans sida så vida icke lektionerna voro korta och lockande inrättade. Ingenting hog honom, förrådde denna brinnande-och forskande vettgirighet, som snart utmärkte hans bror storfureten Konstantin; han: halkade hastigt förbi hvarje sak, mera fallen för ömma utgjutelser än för förståndets stränga resonne-.menter.; Han var redan verldiman och lät förmoda detta förföriska behag, som sedan skulle förskaffa honom så många sympatier. Öfverlemnad nästan uteslutande åt kejsarinnans högsta ledning, antog hans uppfostran från början en helt och hållet europeisk karakter. Emellertid visade mer än ett drag attstorfursten tronföljaren hade djup känsla af härhomstens storhet, ej att hans bjerta var pripet af prålsjuka, furstars vanliga sjukdom, men att han var högfärdig, till och med inbilsk; stolt öfver sin tite af Cesarewitsch, var. chan