Aftonbladet – 29 mars 1855, sida 3

Årg I ten re rr RR RT död. Till de utdrag af engelska tidningars yttranden om den aflidne czaren, hvilka vi för några dagar sedan meddelade, foga vi ännu följande märkliga uppsats i Illustrated London News: Kejsar Nikolaus har gått att aflägga räkenskap. Han som stört nationernas lugn har lagt sig till hvila. Dehn oinskränkte herrskaren öfver sextio millioner menniskor — arftagaren till det största välde på jorden — mannen, hvars vilja var lag; — på hvars läppar ödets domslut hängde; — som nyss I bragte hela Europa i skakning, som störde Asiens hvila och bragte civilisationens och barbarismens härar i kollision med hvarandra; — verldens plågoris — mensklighetens onda genius — den mest sjelfviske, den mest förslagne och den mest imponerande af despoter, har plötsligt blifvit slagen i stoftet midt i fullheten af sin makt och glans. Han, hvars omättliga äregirighet kastade en skugga af olycksbådande mörker öfver verlden, har blifvit bortryckt, och det är åter solsken bland de nationer som lågo inom den vida kretsen för hans inflytande. Verlden känner att ett ondt blifvit bortröjdt ur dess väg och hoppas att hans like aldrig mer må uppstå att störa och oroa dess fred. De voro få som anade att den store potentaten skulle så snart följa i grafven de tallösa offren för sin herrsklystnad, och att de vid Sinope mördade turkarne, de tappre briti ke och franske soldaterna som föllo under motståndet. mot hans förtryck, och hans egna 20,000 trälar, som nyligen omkommit i snödrifvorna vid Simferopol, skulle snart få en följeslagare i denna omättliga graf, som skonar hvarken hög eller låg, och på Jemlik fot med sin baneman uppträda inför Guds domstol. På jemlik fot? Måhända ej. Ju större makten, desto välförtjentare straffet öfver honom som missbrukar den. Men vi vilja ej dröja vid detta ämne. Grafvens täckelse är emellan kejsar Nikolaus och alla lefvande; och det tillhör ej dem att utmäta hans straff. Hans minne blott qvarstår till deras pröfning och dom. Medlidande för en som nyss var så mäktig men nu är så ringa och arm får ej göra dem blinda för de brott han begått. Moralisten måste fördömma hans handlingar, på samma gång han beklagar hans öde, och måste dömma öfver den dödes gerningar för de lefvandes skull, som ett exempel och en varning för efterverlden. Det har i allmänhet visats allt för mycket falskt deltagande för de döda och allt för mycket falsk filosofi har gjort sig gällande vid bedömmandet af deras handlingar. Hvarföre skola de lefvande underlåta att uttrycka sin rättmätiga harm, emedan han som förtjent den är i grafven? Om Nikolaus var en förbannelse för verlden medan han der rörde sig och andades, är det hvarken orättvist eller oädelt att erinra sig hvad han gjort, medan följderna af hans brottsliga anslag ännu äro i full verksamhet. Han har varit orsaken till mera elände och olycka än någon annan på sin tid; och ve verlden, om den glömde sådana gerningar som dem han begått, eller upphörde att fördömma en sådan blodig och och samvetslös ärelystnad, som den hvartill han gjort sig skyldig! Det är ej möjligt att beskrifva den häpnad, blandad med en känsla af tillfredsställelse och lättnad, som genomgick alla grader och klasser af samhället, när den tillförlitliga underrättelsen först emottogs i London. Lika djup var den sensation som väcktes i hvarje annan af Europas hufvudstäder, i hvarje familj och i hvarje samling af menniskor. De stoltaste och de ringaste ödmjukade sig i sitt sinne för händelsernas store ledare, och många tusenden om ej millioner menniskor hetraktade katastrofen som en omedelbar mellankomst af himmelen för att frälsa nationerna från det förtryck och de olyckor, som det syntes allt för troligt att despoten, om hans hif blifvit ytterligare förlängdt, skulle tillskyndat dem. Intrycket skall ej. snart utplånas. Äfven i de utomordentliga tider, som fallit å den nuvarande generationens lott, der stora händelser aflösa hvarandra med en så underbar snabbhet och i så oväntade gombinationer — skall Nikolai fall länge stå främst i folkets minne. Den förfärliga lexan tränger omedelbart till mängdens hjerta. Ej en gång ett tecken och under som visat sig i skyn, ej en gång en röst från himlen, som hörts förkunna fåfängligheten -och obetydligheten af, allt jordiskt — om sådana uppenbarelser af den gudomliga viljan skedde i våra dagar — kunde hafva talat mera högtidligt till mensklighetens förnuft och samvete. Som.en mora lisk lärdom har den nuvarande tiden ej sett något som dermed kan jemföras. Belzazar har gått bort, och ingen mer än Belzazars söner och döttrar ha en tår för hans öde, eller skulle vilja återkalla honom från den graf der fridsstörarne upphöra att göra skada, och der han nu hvilar. Det första intrycket hos nästan alla var att czaren blifvit förgiftad eller strypt. Sådana bändelser voro vanliga saker i Rysslands historia, liksom de äro de naturliga följderna af en ultra despotism. Om tyrannen. ej hade fruktan för mördare beständigt för sig i sina tankar om dagen och i sina drömmar om natten, skulle vedergällningens stora lag upphöra ait vara allmänt gällande. Det skulle ej finnas något som förmådde hejda Hans onda böjelser; ingen tygel på hans nycker, inga gränser för hans egoism, ingen oundviklig nemesis att hämna de våldsgerningar han beginge och lära honom att han äfven endast var kött och blod och bräcklig som den ringaste och uslaste af hans offer. Till den grad sannolikt syntes ett sådant slut på czarens bana hans egen familj, att man med visshet vet att aningen härom förbittrat kejsarinnans lif, och att man väl hundra gånger under det sista året hört förutsägas att det skulle följa den första stora motgång som träffade hans vapen. Flera. omständigheter tyckas dock ådagalägga att döden var naturlig och att den hufvudsakligen hade sin or