Aftonbladet – 27 mars 1855, sida 3

det har genomgått sitt dop. Flera gånger talade han äfven om den 2 December, men då voro hans ord mindre sammanhängande. (Insänåt.) Då man ännu helt nyligen trott sig kunna hysa grundad förboppning att den gamla frågan om ny Iönereglering för landtstatens tjenstemän, sedan Rikets Ständer numera beviljat derför af regeringen önskadt, icke obetydligt; statsanslag, och tjenstemännen ingätt på de gamla löneförmånernas utbytande emot de föreslägna nyä, vore så förberedd, att den snart kunde af Kongl. M:ts företagas till slutligt afgörande i konseljen, så har ett nytt hinder uppstått, hvilket torde välla ytterligare uppskof med dess afgörände. Detta hinder bestär deruti, att sedan uti de flesta af landtstatens nya löner blifvit inräknade vissa sportler, säsom uppbörds-, debiteringsoch redovisfiingsprovisioner, debetsedellösen m. m.; så har, genom de vid sista riksdag af Rikets Ständer beslutade nedsättningarne uti allmänna bevillningen, inhyseshbjon och backstugusittares befriande frän mantalspenningars erläggande, äfvensom genom bränvinsprocentens borttagande, dessa förutnämde sportler blifvit så väsentligt förringade, ätt de nya löneförmänerna ingalunda komma att uppgå till det kalku lerade beloppet. Ännu större skulle denna brist kunna framdeles blifva, om, säsom nog är troligt, de uti allmänna uppbörden ingäende skattetitlarne än ytterligare af Rikets Ständer nedsättas. Under sädana förhållanden har ins. trott det icke vara opåkalladt, att på detta sätt fästa de af landtstatens herrar tjenstemäns, hvilka frågan närmast rörer, uppmärksamhet på nödvändigheten af någon gemensam ätgärd för att bevaka sin rätt och fördel innan sådant blir för sent; och torde underdäniga petitioner till Kongl. M:t från tjenstemännen i hvart och ett af länen vara det lämpligaste, för att snarast komma till ändamålets ernäende, hvarefter man icke bör betvifla att ju Kongl. M:t antingen genom ny proposition till rikets näst sammanträdande Ständer om förökadt statsanslag, eller på nägot annat sätt, skall hälla sina tjenstemän skadeslösa för de dem hotande förluster uti deras, i förhållande till sin samhällsställning, sina ständigt ökade göromål och åe är frän är allt drygare lefnadsköstnaderna, ändä alliför knappa lönevilkor.