Aftonbladet – 27 mars 1855, sida 3

serna 1 Wien. Pamfletten om Krim-expeditionen. (Forts. från gärdagsbladet.) Oppositionen inom krigsrådet hade, säger förf., sicke blifvit utan intryck på marskalken, ehuru han icke ville låtsa derom. Den bekanta proklamation, som han några dagar derefter utfärdade, visade nog hans oro och slöts med uttryck, hvilka andades ett slags föriviflan och gjorde det sorgligaste intryck. Sedermera förklarades i Monitören denaa proklamation vara understucken och ersaties af en annan som kejsaren (?) skrifvit i Biarritz på prins Napoleons be gäran, men intrycket var gjordt och marskalkens fel begagnades med ifsver af greker och ryssar. Den 4 Sept. afgick expeditionen från Varna och Balischik, och den 7 befann den sig på höjden af Ormön i Odessaviken, der den kastade ankar, i afvaktan på engelska flottan; ty liksom nu voro engelsmännen äfven dä på efterkälken, till följd af den felaktiga förvaltning hvarmed de hade att göra. Efter engelsmännens inträffande lemnade franska flottan den 9 nämda ankarplats och styrde med god vind och vid förträffligt väder mot OSO. Den 13 på morgoaen sågo vi Krims hvita kuster och aniände på aftonen framför Eupatoria, som besattes af generalstabsöfversten Tronchu. Platsen var öfvergifven och man fann der blott en major med 200 man sjuka soldater. Vid midnattstiden gicz hela flottan åter under segel, fransmännen i spetsen, derefter engelsmännen och turkarne sist. Den 14 användes för landstigningen vid Gamla fästet, den plats som general Canrobert uppgifvit i sin rapport till marskalkeu och som sedermera rekognoscerats sf en komite utaf franska och engelska generaler och amiraler. Ingen enda fiende syntes till på denna del af kusten; deremot stod vid Cap Chersones ett temligen betydligt ryskt läger och vid Katscha och Alma en styrka af ungefär 25,000 man. Landstigningeu hade alltså egt rum under de mest gynnande omständigheter; men redan då vi första gången sloso läger, märkte vi att engelsmännen icke hade några tält. Våra soldater hade både 1:ält och goda täcken. Vid appellen den 15:de konstaterades att de allierade trupperna voro 62,000 man starka, 28,000 fransmän, 26,000 engelsmän och 8000 turkar. Vi inföllo i Ryssland, såsom fordom vorrmanerna på Sicilien, såsom Ferdinand Cortez i Mexico, såsom Pizarro i Peru. Inom armån rådde ett obestämdt missnöje, en oförklarlig ängslan; en hvar hade beslutat att göra sin pligt och dyrt sälja sitt lif; men säkert är att om ryska generalerna visat större omtänksamhet, skulle vi icke qvarstannat en enda natt på Krim, utan obarmhertigt kastats i hafvet. Visserligen kunde ryska generalerna, såsom de äfven gjort, ursäkta sig dermed att de omöjligen kunnat tro, det Krimexpeditionen skulle i Sept. månad blifsa en verklighet. — Efter den 15:de försämrade sig marskalkens helsotillstånd till den grad, att han icke kunde tala vid någon. Han blef från det ögonblicket nästan fullkomligt fremmande för operationerna, men vi mäste göra generalstabsehefen Martimprey den rättvisan att befallningarne likväl gåfvos med all noggrannhet och lydigt verkställdes. Från den 15 till den 19 förflöto fyra dagar med belägringsartilleriets (?) förande i land och förberedelser till marschen mot Alma, der en rysk armå å 30,000 man var samlad. Den 19 framryckte trupperna mot Alma och den 20 på morgonen stodo de, vid det herrligaste väder, i åsyn af ryska armåen, lägrad på höjderna af den motliggande stranden och N togelt 35,000 man stark, hvaribland 3000 man kavalleri. Furst Menschikoff, som ännu i sista stund betvif ade berättelserna från de grekiska Spionerna och sednast från guveroören i Odessa om expeditionens afgång, hade sälunda blifvit follständigt öfverraskad. Hans fsltarm efter vår landstigning utgjordes af 27:e, 28.e, 33:e och 34:e linie-infanteriregementena samt 33:e och 34:e regementena lätt infanteri eller 24,000 man under genersiörna Schabokruiski, Lubimoff och Wolkoff, af 6:te lätta kavalleridivisionens andra brigad 3200 man, af 6 batterier artilleri, 2 lätta batterier och 6 fästningskompanier 3200 man samt ungefår 5000 man kossacker och marinkompanier. Men dessa stridskrafter innehade en fruktansvärd position på Almas höjder och dalgängar, hvilka dessutom försvarades af 64 fältkanoner. Den 20 på morgonen försämrade sig marskalkens tillstånd synbarligen; endast med oändlig svårighet förmådde han resa sig från sin tältsäng och kunde omöjligen befatta sig med anordniogarne för anfallet, hvilka definitivt bestämdes af lord Raglan och general Martimprey inför den sjuke, som med tecken gaf sitt bifall tillkänna. Anfallet börjades å fransmännens sida kl. 6 på morgonen. General Bosquet, i spetsen för sin division och understödd af flottans kanoner, besteg höjderna på högra flygeln. Han följdes med stormsteg af general Canrobert, och båda divisionerna störtade sig på ryssaärne och kästade dem öfrerända. Samtidigt intog divisionen Napoleon byn Alma efter liflig handgevärseld och med understöd af em brigåd från general Foreys rerervdivision. På venstra flygeln höllo engelsmännen på att aldrig blifva färdiga med sina förberedelser. Först kl. 10 ställde de sig i linie och framryckte derefter med sin vanliga flegma. Men de öfverflyglades af fiendtliga kavalleriet, mördades af de på höjderna uppställda: kanonerna och nödgades, för att förstärka sina leder, att draga sig bakom Alma. Ställningen blef kritisk för dem och sålunda för oss. Men ryssarne, hotade i fronten af divisionen Napoleon ocH en brigad af divisionen Fo rey samt i flanken af divisionerna Bosquet och Cauföbert, vacklade ett ögonblick och detta afgjorde da gens öde. Zuaverna störtade sig med bajonetten på ryssarne; tillika visade sig för andra gången divisioneroa Lacy Evan, och Brown på hinsidan Alma och angrepo de ryska positionerna i fronten; ryska kavalleriet drog sig tillbaka för en briljant kavalleri-charge af generalmajoren grefve Lucan och för divisionen Cathearts musköteld. Dagen var vår; vi behöllo slagfältet. Ryssarne samlade sig åter långsamt bakom sitt kavalleri; men de öfvergäfvo höjderna och med. togo sina kanoner; ingen enda föll i våra bänder. — Kl. 6 på aftonen hade ryssarne försvunnit vid horisonten. Denna snabba seger bevisade våra vapeus obestridliga öfverlägsenhet, Man måste begagna den för att drifva fienden undan fästningeos murar och försöka den öfverrumpling hvarpä marskalken räknat. En handling af djerthet kunde nu kröna vär första framgång och medförde tillika den fördel att fienden hindrades att draga till sig de förstärkningar som voro under väg frän Perekop och Kaffa, och hvilkas ankomst skulle tvinga oss att våga en ny slagtning och då mot öfverlägsna krafter. Marskalkens tillständ tillät honom icke att yttra nägon mening: general Raglan, hvars trupper starkt lidit, tviflade på framolnson af om AfeorHimnling mat Qahacstannal Ah