Aftonbladet – 27 mars 1855, sida 1

snart skulle de kunna hoppas hederli, folks beskydd. e ät Ändtligen uppnådde de begge flickorna en bred, väl upplyst gata, i hvars ena hörn ett lysande ekipage väntade. En djup suck lättade Sylvias beklämda bröst och hon vek af åt den sidan och frågade flämtande: Är det ni, Lafleur?) Ja, mamsell. En betjent öppnade vagnsdörren; de begge flyktingarne hoppade mp i vagnen. Nu först kunde de begge flickorna andas i lugn. Hvilka faror! MHvilka sinnesskakningar! Då de något sansat sig sade Sylvia ödmjukt till sin kamrat: Min fröken, jag vågar ej taga emot er hos mig... Befall hvarthän ni önskar blifva förd. Fröken de Villeneuve svarade ej, dansösen nödgades ännu en gång upprepa sin fråga. Min vän, min skyddarinna,, sade slutligen den arma Therese förtviflad, ni, som redan gjort mig så stora tjenster, öka ännu mer er godhet genom att gömma mig för verlden, far, mor, vänner... Jag är ej längre värdig att framträda inför dem jag älskar!...,