Aftonbladet – 26 mars 1855, sida 2

lir PAuberts konsert. Virtuositeten, den sanna nemligen, har ofta kallats en himlens skänk, och är det äfven, blott man tillägger, att den ena hälften af ens lefnad åtgår att eröfra denna skänk, och den andra att fasthålla den. Ty hvad som är af andlig natur sträfvar uppåt och förflyger under händerna på den, som ämnar förvara det likåsom något annat ärfdt eller förvärfdt gods: endast genom att vidare utbilda sin konstskicklighet, bevarar man den; endast genom ettoaflåtligt bemödande att bringa konstens mekanik i allt renare harmoni med dess poesi, undviker man tillbakagående i båda afseenden. Man fann sistlidne lördag, att hr SAubert icke hyllar stillaståendets princip i konsten: en bland våra utmärktaste violinister, försmår han dock icke att vidare framskrida, och den ökade säkerhet, den finare intelligens han vid hvarje ny konsert ådagalägger, förfela aldrig att åt hans talent förvärfva ökade sympatier. Vid detta tillfälle hade hr dA. valt en concertino af David: en konsertpjes i friare stil som ej saknar förtjenst, hvilket deremot svårligen kan sägas om fantasien af Alard, konsertgifvarens sista nummer. Man finner att!hr dA. vid uppställandet af det intressanta programmet tänkt minst på sig sjelf. Den utmärkta exekutionen förvärfvade honom emellertid ett allmänt och rättvist bifall. Fru Romanis föredrag af Mendelssohns stora konsgertaria utmärkte sig genom ett särdeles lefvande och ädelt uttryck, som i bästa dager ställde den ypperliga, här ej förr hörda kompositionen — och mill Michal gaf den omtyckta rondon ur Ernani med all den koloraturglans, som i så hög grad står henne till buds. — I hrr Strandbergs och Walins föredrag af duon ur Kärleksdrycken fann man en lycklig disposition hos båda sångarne samt en vårdad ensemble, men ock en bekräftelse å att detta nummer ej gerna vidtål att skilJas från handlingen och originaltexten. — Finalsextetten ur Don Juan, gifven med omsorg och pietet, slutade konserten. Denna ypperliga komposition är egentligen både af estetiska och formella skäl nödvändig för afslutandet af operan, hvilken eljest på slutet sjunker till ett vanligt spökäfventyr; och man kan af kgl. teaterstyrelsens kända omtanka äfven i detta hänseende hoppas en förbättring. Konsertens sednare afdelning började med Beethovens storartade ouvertyr till Leonora: den andra i ordningen af de fyra ouvertyrer som B. skref till denna opera, och hvaraf den tredje endast utgör en omarbetning i vissa delar. För kännare af sistnämde pjes var tillfället till jemförelse ganska intressant. BOTEN TEA ELDEN