Aftonbladet – 26 mars 1855, sida 2

esse ———— ———RRE RR ad RER ger, och så fort det aldra minsta går honom emot slår han en både blå och gul. Jag vill just se den som tämjer en björn af det slaget, jag. Ack nej, jag är icke lycklig med honom, och ändå skulle jag icke för allt i verlden vilja skiljas vid det lilla vilddjuret. Hans far slog mig, och det kära barnet gör som han ! Och liksom för att trösta sig fyllde Martha ånyo sitt glas. Men, min Gud! Martha, frågade dansösen med väl spelad nyfikenhet, hvad kan Medard göra hela långa tiden i de der otäcka gångarne. En blixt af misstroende glänste i Marthas öga, men hon lugnade sig snart. Med dig kan man tala uppriktigt,, återtog hon, du är fader Pougeards dotter, han var kamrat och förtrogen med min salig man; tillsammans fingo de också sluta sina dagar .. och! samma dödsstraff fingo de med... således bör: du just blifva glad då jag säger dig att Mådard der nere sysselsätter sig med att hämna 0ss. Att hämna oss! och huru går det till? På hvem hämnas han? På dem som dömde din far och hans, på alla de der sturska borgrarne som frodas i lyckan, på allt det der packet som pekar med fingrarne åt oss: och hatar oss, på alla de der usle parisarne sot ville slita sönder oss, min son och mig, den dagen då vi bevistade de stackarnes död på Gråvetorget.. Tycker du att han har orätt? Han har rätt, hundra gånger rätt, gudmor! men jag förstår icke. . .. Du förstår icke du, att när man känner til alla vägar under jorden, det bara är en småsak att kasta omkull husen som stå på den, hela gator om man så vill. , . Min salig gubbe var den förste hvilken föll på den iden.